Jag har hört om en stad ovan molnen

En morgon sjöng sjukhuskören den gamla sången "Jag har hört om en stad ovan molnen". Ett dussin kvinnoröster och en trumma. De sjöng om en kommande värld utan sorg. Är det verklighetsflykt? Jag tycker inte det. Kongos modiga kvinnor har ett dubbelt perspektiv: det nuvarande och det kommande. I Sverige har vi bara ett enda perspektiv.

Kongos kvinnor låter inte övertygelsen om "en stad ovan molnen" hindra dem från att kämpa för att förbättra den här världen. Jag vet få som är så bra på det som just dom.

Panzi finns mitt i det som inte fungerar

Panzisjukhuset ligger i en slummig förort (eller vad jag ska kalla det) till Bukavu. Varje dag går 3000 personer in på området. Det är personal, sjuka och anhöriga som följer med för laga mat etc. Här finns vatten och el. Det gör det inte i samhället utanför. Ett sjukhus som fungerar mitt i ett samhälle som håller på att kollapsa.

På söndag ökar antalet besökare till 4500 personer. Då passar många på att komma hit för att hämta vatten hem till sig, läsa på för en examen. Hemma är det mörkt. Ska det vara så? Vad är alternativet för dem? Tänk er att de ungdomar som bor i Guldheden skulle gå till Sahlgrenska för att läsa läxan. Jag har svårt att föreställa mig det.

Sjukhuset har 450 bäddar och en bred verksamhet. Du kan läsa mer om det här.

Så annorlunda

Panzi är verkligen ett annorlunda sjukhus. Varje dag börjar med en liten gudstjänst kl 7. Dit kommer en del av personalen och patienterna. Allt är frivilligt. På en halvtimma hinner vi be, sjunga och lyssna till en liten predikan. Bäst gillar jag kvinnokören. Där är det trummor och färgglada gläder och mungipor som pekar uppåt.

Jag har svårt att tro att något liknande skulle kunna hända på Sahlgrenska. Frågan är om det är Panzi eller Sahlgrenska som är annorlunda.

Borta för länge

Jag har varit borta från Centralafrika för länge. Den saken är klar. Senast jag bodde här var 1992. Efter det har det varit  besök på några veckor och det är något helt annat.

Jag fick ett ryck och skulle ordna till bokhyllan på kontoret i lördags. Ni vet, man får sådan ryck även i Sverige med ojämna mellan rum. Här tyckte jag att det var extra motiverat. Det är trångt och vi sitter tre i samma rumm med två överfulla bokhyllor. Den ena hyllans översta plan var helt tomt. Bra, tänkte jag och la upp en del kontorsmaterial där och snyggade samtidigt till de övriga planen.

I morse var det tomt på översta planet!??? Sakerna jag lagt upp var nu tillbaka där de legat tidigare. Kan man inte får ordna bokhyllan som man vill? Småretad började jag lägga tillbaka kuverten på översta hyllan. Stopp, vad var det? Hyllan var genomvåt.

Det är bara en bortskämd svensk som inte först tittar i taket för att se om det läcker, innan han lägger saker på översta hyllan.

Tålamod och förvirring

Varje morgon på väg till jobbet passerar jag en av Bukavus knutpunkter. Jag vet inte vad jag ska jämföra den med i Göteborg. Här ett försök. Den är en blandning av Korsvägen, Saluhallen (dock utan tak), taxistationen vid Centralen, kor på väg någonstans, ledighetskommitté och bensinförsäljning. Allt detta och mycket mer på en leråker där trafiken ska fram. En ansvarig för Svensk Bilprovningen skulle få hjärnblödning och en från Hälsovårdsnämnden skulle svimma.

Bland alla småbutikerna där har jag lagt märke till två. En heter "Tålamod" och en heter "Totalförvirring". Ägarna har tydligen låtit sig inspireras av miljön. Butikerna i Sverige är lite fantasilösa.

Vad hemskt med 129

Bara under mars månad tog projektet emot 129 flickor och kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld. Av dem hade tre stycken inte ens fyllt fyra år. Jag ser siffrorna: ett, två och nio i excelrutan. Jag vet inte vad jag ska tänka.

Längre ner kan jag se vilka förövarna är: milisgrupper, armé och civila. Antalet anges för varje grupp. Bakom varje siffra försöker jag se människorna som finns där. Det lyckas jag inte med. Det är ofattbart.

Jag är glad att få vara en del av det arbete som PMU utför i Kongo. Vill de veta mer om vad PMU gör i olika länder kan du klicka här.

Från smärta till kunskap

-Jag har kunnat förvandla min smärta till kunskap, säger flickan och tittar på oss i publiken. Hon har just avslutat sex månader på "Glädjens stad", som ligger granne med Panzi-sjukhuset.

Hon är en av 90 kvinnor i ålder 14-25 har som har fått utbildning och träning. Nu åker hon hem igen och har fått styrka att kämpa mot förnedring och korruption. Vilken glädje och styrka kvinnorna visar!!

Kvinnorna kräver fred

"Efter 16 år av lidande är det fred som Kongos kvinnor kräver". Det läser jag på ett stort plakat när jag kliver in på Panzisjukhuset på min första arbetsdag idag. Det är en formulering som fastnar hos mig. Kvinnor och barn är de som lider mest av de väpnade konflikter som pågår och som inte verkar få något slut.

Det är mycket att sätta sig in i projektet. Många nya ansikten. Andra sätt att arbeta och tänka. Personalen tar emot mig på ett mycket trevligt sätt och kan inte nog uttrycka sin glädje över att Sverige inte har glömt bort Kongo. Kongoleserna har inte tappat modet trots allt elände de har gått igenom och går igenom. Det kan jag inte upphöra att förvånas över.

Förbön

Nu är väskorna snart stängda och det är dags att gå och lägga sig för att vara på Landvetter kl 5 i morgon bitti. Tidigare idag var jag på gudstjänst i Smyrnakyrkan i Göteborg, som är min hemförsamling. I slutet av gudstjänsten förenades församlingen i en förbön för mig och situationen i Kongo. Det kändes skönt.

Hjältar i Kongo

Det finns många hjältar i Kongo, som gör betydande insatser för att vända den katastrofala situationen i den östra delen av landet. De flesta av dem är anonyma och arbetar utanför medias strålkastarlys. Så finns det några som har lyckats få åtminstone en del av världens uppmärksamhet. En av dem är Denis Mukwege som är chefsläkare på Panzisjukhuset i Bukavu.

Du kan läsa mer om honom i en utmärkt artikel från BBC.


Dr Denis Mukwege ger kvinnorna i Kong en röst.
 

 BBC

Smått och stort blandas

Sedan i söndags känns det i kroppen att jag ska åka. Tidigare har avresan känts så avlägsen, men nu är det snart den 8 april. Det är mycket som ska ordnas. Bra att jag har så nära till Frölunda Torg, där det mesta finns.

I förmiddags var jag där och växlade till mig USA dollar. Kongos valuta kan man inte få tag i och det är lika bra det, eftersom den utanför Kongo är värd ungefär lika mycket som sedlarna i spelet Monopol: Alltså ingenting. På apoteket köpte jag spetsar och kanyler, som jag ska ha i beredskap om jag råkar illa ut. Man vet inte hur rena sprutorna är där ute. I sportaffären köpte jag ett gummiband för att kunna hålla igång med lite träning. I Pressbyrån fick jag tag i önskade korsordstidningar (svåraste sorten) till en missionär i Bukavu.  Hon ville även ha en lagrad prästost. Lite i klädväg till mig köpte jag också plus blåbärssoppa.

Sedan var det hem till telefonmöte med PMU i Stockholm för att jag göra ännu en avstämning. Och så är det den här bloggen som ska skrivas. Jag undrar om jag har tagit mig vatten över huvudet.



Jag ska bo i staden Bukavu i östra Kongo. Den ligger vid den vackar Kivusjön
på gränsen till Rwanda. Foto: Birgitta Cederlöf Persson

Utmanande

Idag börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Det har förutsättningar att bli innehållsrikt och utmanande. Under tio månader ska jag arbeta för PMU i Kongo. Uppdraget är att leda ett projekt för att hjälpa kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld eller varit med om komplicerade förlossningar. Under de senaste nio åren har 30 000 kvinnor fått hjälp med operation och traumabearbetning. Under 2013 planeras ytterligare 2 400 kvinnor få hjälp.

I den här bloggen ska jag dela med mig av vad som händer. Det blir högt och lågt, hopp och smärta.