Grå jul i Göteborg

I förmiddags var jag på gudtjänst i min hemförsamling: Smyrnakyrkan i Göteborg. Där uppfördes ett drama eller kanske var det en musikal om att julen är på riktigt och inte någon näpen saga. Det var medverkande från flera olika nationaliter. Det gladde mig. Under två veckor blir det uppehåll i bloggandet, sedan återvänder jag för en slutspurt i Kongo.

Du kan läsa mer om Smyrnakyrkan i Göteborg här.

Innan jag lämnade Panzisjukhuset gick jag in och tittade på lite statistik. Det projekt som jag har förmånen att få leda startade i liten skala med sin första fas den 1 januari 2004. Fram till nu har projektet tagit emot 19000 kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld och 13000 kvinnor som har behövt avancerad gynekologisk vård av andra skäl. Projektet finansieras av ECHO som är EUs organ för humanitära insatser och av PMU som är de svenska pingstförsamlingarnas biståndsorganisation. Tänk vilken nytta som skattepengar och pengar i kollektboxen kan göra.

Smyrna Boys gör succé i Kongo

Under flera år hade Smyrnakyrkan i Göteborg ett fotbollslag. Jag hörde till den tappra skara som då och då stod vid sidlinjen och hejade på. Man gick aldrig från en match och ångrade att man hade gått dit.

Nu är det Baseme Shangulume även kallad "Deba" som
bär målvaktströjan från Smyrna Boys. Före honom har
sådana storheter som Tomas Perdsjö, Bernt-Arne Frahm
och Rickad Arvidsson spelat i den.

Smyrna Boys visste vad prioritering var. Att lägga tid på träning var inte aktuellt. Det var viktigare att man hade skoj. Varje spelare fick agera som den ville utan att hindras av något spelsystem. På så sätt utvecklades laget bäst tycktes devisen vara. Åren gick och utvecklingen var det si och så med. Det var mest skratt och svett.

Den evigt unge Stanley Wendel var stöttespelaren i laget. När till och med han insåg att ”allt har sin tid” som Predikareboken i Gamla Testamentet säger och han la skorna på hyllan, så var lagets saga all. Efter sista matchen råkade min son få med sig matchställen hem för tvätt. Sedan har tröjor och byxor legat på vinden i åratal. Varje jul när jag tränger mig in för att plocka fram ljusstakar och julbockar, så ser jag den stora trunken som minner om fornstora dagar för Smyrna Boys.

När min fru Helena hälsade på mig här i Bukavu i november, hade hon med sig tröjorna som en gåva från Smyrna Boys till Panzisjukhuset. På ett personalmöte överlämnade hon dem till ordföranden för fackföreningen och det blev ett jubel utan like. Så har man aldrig jublat för mig.

I lördags invigdes tröjorna i en match mellan det projekt jag leder och resten av sjukhuset. Vi tog ledningen med två mål, men tappad den tyvärr. Slutresultat 2-2. Matchen var ett led i att personalen ibland ska kunna koppla av från allt de svåra de får höra från de kvinnor som kommer till sjukhuset.

Dessutom var det en fröjd att se hur det i Kongo så starkt hierarkiska systemet under 2 x 45 minuter var satt ur spel. I en Smyrna Boys-tröja är alla lika. Här finns varken lokalvårdare eller läkare, varken chaufför eller sjuksköterska, varken vakt eller kontorist. ”Alla är ett” för att travestera aposteln Paulus.

Heja Smyrna Boys!

Kaos och gott humör

Varje morgon gör jag resan från centrum ut till Panzisjukhuset. Det är åtta kilometer och brukar ta en halv timma. Under färden finns det mycket att se och fundera över. Jag skulle önska att ni kunde vara med.

Nu ska jag försöka mig på det omöjliga. Nämligen att beskriva hur trafiken är och hur chaufförerna tänker. Själva vägbanan består av lera, som blir hal som såpa när det regnar. Vägen är bred (eller smal) som en svensk gammal byväg. Diken finns det här och var utan något system. Översvämningar är därför inte något man höjer på ögonbrynen för.

När mina barn var små och de skulle lära sig utförsåkning, åkte jag med dem i barnbacken. Den hade en lutning bara så att det gled under skidorna, men inte gick fort. Barn och medföljande föräldrar åkte med glatt humör om varandra i en enda trögflytande gröt. Höger och vänster var inte viktigt och man kunde stanna var som helst.

 

Lite så är trafiken här. Då ska ni veta att det samtidigt kommer en ström flytande från motsatta hållet! Den är som en två backar på samma ställe. Fattar ni? Det blir naturligtvis kaos. Är avståndet mellan två bilar 60 cm eller mer täpps det genast av en motorcykeltaxi med passagerare.
 

Bukavus chaufförer kör slalom, stannar var som helst och har ett glatt humör. Jag ser sällan någon som uppför sig lika tjurigt och tappar humöret som en bilförare på Skånegatan i Göteborg.

Han är fortfarande tyst

För kännedom meddelas att parlamentsledamoten i förra blogginlägget ännu inte har hört av sig. Han inser väl att han inte har tillräckligt på fötterna om jag får tala i bilder.

Att han är ute på svag is, är ett uttryck som han inte kan betydelsen av. Och det av begripliga skäl.

”Panzi ljuger om våldtäkterna”

-Panzisjukhuset överdriver antalet våldtäkter för att få internationell uppmärksamhet. Så uttalade sig en ledamot av provinsparlamentet förra veckan.

-Sjukhuset rekryterar kvinnor i Bukavu och registrerar dem som offer för sexuellt våld. Allt för att få höga siffror och för att tjäna pengar. Det vet jag, för min egen faster har råkat ut för detta. Det måste bli stopp på detta.

Uttalandet gjordes ironiskt nog i samband med att en sexton dagars kampanj mot sexuellt våld började. I publiken satt en kvinnlig advokat vid Panzi som arbetar med att föra våldtäktsoffers talan i domstol. Hon är i vanliga fall mycket dynamisk och bestämd av sig. Nu gick hon upp i högvarv. Hon begärde ordet och sa:

-Nu tar jag alla i salen till vitten. Herr parlamentsledamot, var snäll och ge mig namn, adress och telefonnummer till er faster. Det här vill jag följa upp med ansvariga på sjukhuset.

-Det kan jag tyvärr inte för jag har så många nummer i min telefon.

-OK, då kan jag få det i morgon när konferensen fortsätter.

Nästa dag kom, men inte kom det någon parlamentsledamot. Hans stol stod tom. Under den vecka som har gått har han hållit sig undan. Detta är ett exempel på att myndigheterna (i alla fall en del) inte ser med blida ögon på vad vi gör här på Panzi. 

Lyckligtvis finns det exempel på motsatsen också. En överste med gott rykte hos befolkningen har satt fart på en av militärdomstolarna och flera militärer har blivit fällda för övergrepp mot kvinnor.

Det var skönt att höra.

181

Jag  tror att talet 181 är det vackraste tal jag har sett på länge. I morse fick jag besked om att under november har projektet tagit emot 181 kvinnor. Det är det lägsta antalet per månad under hela 2013. I medeltal har det varit 250 per månad.

Är detta ett trendbrott? När ska jag börja hoppas på det? Jag har inte bestämt mig.

Samtidigt måste det sägas att 181 fall är 181 för många. Kongos kvinnor förtjänar bättre.

´Vad kan man inte bära på huvudet?

Varje morgon är en upplevelse för mig, när jag ska åka från bostaden i centrala Bukavu ut till sjukhuset. Det är åtta kilometer med upplevelser som får Lisebergs att blekna. Där kan man ibland se balanskonstnärer av olika slag på Stora Scenen, men de är ingenting. Jag försäkrar.

Jag har funderat en del över vad det är som gör att kongolesen så fort han eller hon ska bära något slänger upp det på huvudet. Något svar har jag inte kommit fram till.

Detta är jag mest imponerad över. På ett enda litet huvud har jag sett:

1.       Alla sätena till en minibuss.

2.       Två stora fåtöljer.

3.       Väggskåp (2 x 3 meter)

4.       Tresitssoffa.

5.       Tio skumgummimadrasser varav den understa hängde ner till naveln.
6.     Dubbelsäng, dock utan sängbotten

- Börja vid höger öra

- Börja vid höger öra. Det är så han säger, den trevlige fransmannen Rogers. Nu är han dock inte här vare sig för att han är trevlig eller är fransos. Nu är det allvar. Tyvärr.

För sex av Panzisjukhusets läkare är det första dagen i en kurs om grunderna i rättsmedicinsk fotografering. Under en dryg timma gör jag mig fri från det ibland ack så enformiga kontorsarbetet och följer med undervisningen.

Rogers som är från Physicians for Human Rights börjar med det elementära och han är en riktigt pedagogisk. Det gläder mig. Under mina är i Rwanda och Kongo har jag sett för mycket av dålig pedagogik både hos västerländska konsulter och hos välutbildade kongoleser. Det handlar om allt från för liten text på projektionsduken via entonig envägskombination till en undervisningsnivå som inte är anpassad efter deltagarna.

Han tar i beaktande att kongolesen i gemen har väldigt liten erfarenhet av att hantera en kamera. I den mån de har det, handlar det om att ta bilder i helfigur på stelt uppställda grupper där alla ser allvarliga ut.

Rogers talar om vikten av att hålla kameran still, att föra ner avtryckeren halvvägs så att kameran kan ställa in sig, att välja avstånd och vinkel, att ta hänsyn till varifrån ljuset kommer. Avsiktligt använder han kamera utan blixt.

Så kommer han in på den rättsmedicinska delen. Hur de ska dokumentera skadorna på en kvinna som har varit utsatt för sexuellt våld. Det är då han säger att de enligt internationell överenskommelse ska börja fotograferingen av kroppen framifrån vid höger öra och sedan gå medurs.

Fram till nu har det varit tecknade bilder i hans undervisning, men nu visar han verkliga bilder som tagits på sjukhuset. Jag överväger om jag ska stanna kvar i salen. Orkar jag? Läkarna diskuterar med honom om bilderna på ett bra sätt visar skadorna i underliver på kvinnan. För dem är det inte första gången de ser något sådant, men det är det för mig. Jag stannar kvar och på något sätt är jag glad att jag gör det. Det ger mig energi att fortsätta arbetet i projektet.

De sex läkarna i rummet är de första i hela Kongo som får en sådan här utbildning. Om den faller väl ut kommer Physicians for Human Rights att köra den i stor skala över hela landet. Det är naturligtvis ingen slump att organisationen har valt just Panzisjukhuset för pilotförsöket. Gissa om jag är stolt över att få vara med på ett hörn.

 

Jag är imponerad

I går lagade chauffören Paci växellådan på en av projektets bilar. Det fixade han med den äran. Först att få tag i rätt reservdel. I Bukavu kan man inte bara kliva in hos en återförsäljare och sedan gå ut med rätt del. Här gäller det att leta på alla möjlig och omöjliga ställen. Mest omöjliga.

Sedan gäller det att få dit delen. Paci hade ingen brygga att köra upp bilen på. Han och hans medhjälpare fick kravla på marken. Dessutom kom ett störtregn.

Men inga sura miner hos Paci. Jag beundrar honom.




Paci en kvart innan skyfallet kommer. Han vet redan vad som väntar honom. Nöjd ändå.

Ruzizifloden

Panzisjukhuset ligger bara någon kilometer från Ruzizifloden som rinner från Kivusjön till Tanganyikasjön. Det är den flod som David Livingstone hade hoppats skulle rinna i motsatt riktning för att passa med hans teori om var man skulle kunna hitta Nilens källa. Tyvärr för honom så upptäckte han att floden rann åt ”fel” håll. Idag utgör floden gräns mellan Kongo och Rwanda.

Jag frågade personalchefen i projektet om hur jag skulle kunna ta mig ner till floden. Han hade inte en aning om det, fast han sedan länge bor vid sjukhuset. ”Du kan inte gå dit ensam. Det är för brant”, sa han och skrattade åt mig.

Jag frågade projektets IT-kille och han trodde att Daniel, en av sjukhusets vakter, visste vägen. Visst Daniel var ledig för dagen och ville följa med mig. Det blev brantare och brantare. Till sist var vi tvungna att ge upp och vända. Men Daniel gav sig inte. Han ringde till en kille som är vice ordförande i Panziområdets ungdomsgrupp, 18-35 år.

Killen kom och tillsammans med Daniel gick vi en annan stig. Det var en mycket trevlig kille och det enda jag hade emot honom var att han envisades med att kalla den eländiga stig vi gick på för ”Flodavenyn”. Här och var hade någon vänlig människa gjort trappsteg och utan dem hade jag aldrig kommit ner. Det var brant. Mycket brant. Det kändes som det var närmare 90 grader än 45 grader, men det förstår jag att det inte var. Jag kom ner. Och upp också, efter två timmar. Priset blev rejäl träningsvärk.

Det var vackert vid floden, men jag noterade att på Rwandas sida av floden var alla bostäder borta och befolkningen förflyttad. Förmodar att det är för att man vill han en zon, som militären har kontroll och överblick av.

En påminnelse om hur välorganiserat Rwanda är. Och att man är beredd på allt.

Tillsammans med Daniel vid Ruzizifloden. På andra sidan ligger Rwanda. Hade länge drömt om att ta mig hit ner. Det var jobbigt, för att inte tala om hur jobbigt det var att gå upp igen. Jag fick plikta med två dygns träningsverk.

"Lilla snigel akta dig"

"Lilla snigel akta dig" är en gullig barnsång. Den kom jag att tänka på i går kväll. Fast jag travesterade till "Stora snigel skrämde mig".

Under en liten kvällspromenad hejdade jag mig i sista sekunden och lyckades låta bli att sätta ner högerfoten på något som låg på marken. Det blev några hjärtslag extra innan jag såg vad det var. En snigel.

En så stor snigel har jag aldrig sett. In efter kameran och iväg med ett mail till barnbarnen. Tänk gamla tiders missionärer som kunde berätta hem till Sverige om leoparder och hyenor! Jag har lyssnat till sådana. Så kommer jag med en snigel.

Plånboken har jag lagt dit som jämförelsen. Den är 9 cm.

Vad glad jag blir

Jag får vara med om mycket som gör mig glad. Till exempel i morse när jag kom till sjukhuset. Där stod 24 glada och förväntansfulla kvinnor, några med barn på ryggen. Ansiktena strålade när jag hälsade på dem. Nu var de färdigbehandlade och skulle åka hem. En del har varit hos oss två veckor och andra i flera månader. Nu är de färdigbehandlade.

Personalen i projektet har gjort ett bra jobb. Då tänker jag inte bara på den medicinska personalen utan också på socialassistenter, psykologer, kokerskor, städare, vedhuggare, tvättare och utbildare.

Jag hade velat ta en bild på kvinnorna och visa er, men det är inte möjligt. Sjukhuset kämpar en ibland ojämn kamp mot besökare som kommer för att se på verksamheten varav en del uppför sig som om de är på en djurpark. De vill ta bilder på patienterna och sedan publicera i olika sammanhang. Våra två journalister i projektet som följer med under besöken har det ibland inte lätt. De förklarar att kvinnorna har rätt till integritet och att det därför inte är tillåtet att ta bilder, där man kan identifiera en person.

Därför får ni bloggläsare inte någon bild, men på min näthinna har den etsat sig fast. Jag blir så glad.

Mukweges lärare

 

Två män håller på att anlägga en rabatt och en gräsmatta vid ett av nybyggena på sjukhuset. Jag rusar bara förbi och hälsar i farten på dem så där lite lagom pliktskyldigt och nonchalant, innan jag försvinner in till chefen för sjukhusets underhållsavdelning.

- Vet du vem du hälsade på där ute?, frågar han och tittar så där lite lurigt på mig.

- Nej, vem är det?

- Han heter Modeste och var Mukweges lärare på högstadiet.

Utan Mukwege hade Panzisjukhuset inte funnits. Det är jag säker på. Nu är det ett sjukhus med världsrykte, men vägen dit har varit lång och många har bidragit på olika sätt. Bland annat den gamle mannen som satt på huk i rabatten och som jag knappt noterade.

Det här är nästan ett scoop tänker jag. Nu kan jag få reda på hur Mukwege var i skolan. Dum som jag är, så är det den första frågan jag ställer. Det finns inte på kartan att han, den lille trädgårdsarbetaren, skulle fälla något omdöme om sin store chef, den världsberömde gynekologen. I alla fall inte till en ohyfsad europé som klampar på. Jag inser mitt misstag och frågar istället om hur det var i skolan på den tiden.

-  Det var bra. Det var i slutet på sextiotalet och då hade vi bara (!) fyrtio elever i klasserna och det fanns både skrivhäften och böcker till eleverna. Inte som nu att de måste köpa själva.

- Jag hade en blandad klass med både flickor och rektorn var en svenska som hette Majken.

Jag förstår att det handlar om Majken Bergman. En av du krutgummor som åkte till Kongo som missionärer på femtiotalet. Min fru och jag träffade Majken 1977 när vi kom ut första gången till Kongo. Hemma i bokhyllan har jag den bok som hon skrev om sitt händelserika liv och jag lovar att ta med den till Modeste.

- Vilket språk har hon skrivit den på?

Han ser besviken ut, när jag säger att den är på svenska, men jag tröstar honom med att det finns bilder i den. Bildspråket är fantastiskt, tänker jag.

Tänk om Modeste inte hade varit en lärare som tog vara på sina elevers förmågor? Var hade Mukwege då varit idag?

Det känns bättre

I veckan har M23 som är den största rebellgruppen i Kongo lagt ner vapnen. Inte för att man hade kommit på att det fanns bättre sätt än våld för att lösa landets problem, utan för att man inte orkade längre. Stödet utifrån hade dragits undan.

Gemene man i Bukavu jublar över detta och det smittar av sig även på mig. Det känns bättre nu, men samtidigt är det uppenbart att det är en mycket, mycket lång väg kvar till att det blir lugnt i östra Kongo. Ingen vet hur många rebellgrupper det finns. Uppgifterna varierar mellan tio och tjugo stycken.

Men som sagt, det känns ändå bättre.

Så kan man också mäta fattigdom

I morse när jag åkte till arbetet kom jag på ett nytt sätt att mäta hur utvecklat (eller fattigt) ett land är. Det hade regnat en stor del av gårdagen och natten. Det var när jag såg hur vattnet uppförde sig som jag fick min idé.

Ett vanligt men mycket trubbigt sätt att mäta hur rikt ett land är att ta bruttonationalprodukten och dividera med antalet invånare i landet. När Internationella Valutafonden mäter så kommer Qatar på första plats, Sverige på fjortonde plats och Kongo på sista plats (av 187).

Ett annat sätt att mäta är det som kallas ”Human Development Index” som förutom bruttonationalprodukt också väger in förväntad livslängd och utbildningsnivå. Då kommer Norge på första plats, Sverige på sjunde plats och Kongo på plats 176 (denna gång av 182).

Mitt sätt att mäta går ut på att se vad som händer när det regnar. I Göteborg rinner vattnet ner i brunnar vid gatukanten och livet fortsätter som vanligt. Någon enstaka gång blir det översvämning och GP har en bild på första sidan med en bil som står till hälften i vatten.

I Kongo blir det ofta översvämning. Jag ser hur det som kallas gator och vägar förvandlas till stora bäckar eller små floder. Hur vattnet rinner in i husen och lämnar lera efter sig. Hur människor trampar i leran när de ska ta sig fram.

Jag bor åtta kilometer från sjukhuset. Den vägen jag åker brukar guvernören skryta med att ”han har gjort i ordning”. Bukavu har kanske en miljon invånare och Panzi är en av stadsdelarna. Vägen ut till sjukhuset motsvarar närmast Dag Hammarskjöldsleden som går från centrala Göteborg till Västra Frölunda. Där går spårvagnar, bussar och bilar. De som förflyttar sig till fots är lätt räknade.

I morse såg jag människor balansera på decimeterbreda åsar vid sidan av vägen för att inte hamna i vattnet och leran. De gick i rad efter varandra: gamla tanter, medelålders män och flickor och pojkar. Vilken tröstlös syn!

Några få åkte bil. Däribland jag. Gissa hur det känns!

Jag såg en grabb på kanske fem år. Han hade strumpor och skor på fötterna. När han kom fram till ett ställe där han måste hoppa en meter tvekade han. Han stannade. Människor bakom trängde på. Ingen kunde gå förbi honom. Han måste hoppa. Han ville det inte, men gjorde det och hamnade rätt i leran. Jag såg hans förtvivlade ansiktsuttryck.

Han bor i ett land som ligger mycket långt ner på min lista ”Rain Consequence Index”.

Nej, jag har inte tröttnat

Det var länge sedan jag bloggade och kanske någon tror att jag har tröttnat på det. Så är det inte. Det beror helt enkelt på att jag har ägnat mig åt min hustru istället och det känns helt OK.

Helena och jag arbetade i Kongos grannland Rwanda 1983-1986 och 1990-1992. När vi bestämde att Helena skulle besöka mig i Bukavu, kombinerade vi det med en veckas semester och  rundresa i Rwanda. Det var ett lyckat beslut. Nu är jag tillbaka på jobbet.

Vi har träffat vänner från den tiden. Dock inte så många som jag skulle önska. En del är döda efterfolkmordet 1994 och andra lever som flyktingar i länder spridda över världen. Det var med blandade känslor vi reste genom det vackra landskapet. Rwanda har genomgått en "extreme make over" på gott och ont. Förr var det så gott som ingen som kunde engelska. Nu är engelskan ett av de tre officiella språken och små barn tilltalade oss på engelska. Det kunde jag inte upphöra att förvånas över.

Norge är fortfarande korrumperat

I går träffade jag mannen som var så besviken i fredags över att Mukwege inte fick Nobelpriset. Hans enda förklaring till att priset gick Mukwege förbi måste vara att Nobelkommittén hade blivit mutad. Nu hade det gått fem dagar efter den stora besvikelsen och jag undrade om han hade ändrat sig.

- Nej, det har jag inte, sa han. Han pekade på bröstet och sa att det fortfarande gjorde ont där.

Nu har livet återgått till det normala på sjukhuset, om man nu kan kalla livet normalt här. Ett sjukhus med 450 sängar men praktiskt taget utan vatten!!! Ni förstår att personalen sliter och gör ett otroligt bra arbete.

Jag brukar vara noga med att tvätta händerna, när jag arbetar i länder som Kongo. Den här gången får jag tvätta på morgonen för hela dagen!!!

Fast det förstås, Jag har några våtservetter i skrivbordslådan och när jag fikar tar jag alltid bullen i vänster hand.

"Norge är korrumperat!"

- Norge är korrumperat, sa han och stirrade på mig.

Det är dagen efter dagen då Mukwege inte fick Nobels fredspris. Besvikelsen här är stor. Hur kan man bara göra så? Inte ge "doktorn" priset. Ofattbart! Vad kan förklaringen var?

Kongolesen lever i ett korrumperat samhälle. Transparancy International rankar Kongo som ett världens mest korrupta länder. Plats 160 av 172. Korruptionen förgiftar livet och många motgångar förklarar man helt riktigt med just korruption.

I det ljuset är det inte så konstigt att förklaringen till det uteblivna priset måste vara korruptionen i Norge, eftersom det inte finns någon rimlig förklaring.

Två andra reaktioner vill jag berätta om. Personalchefen kunde inte koncentrera sig under resten av dagen. Den kvinnliga läkaren kom in på mitt rum. Jag såg att hon hade torkat tårarna.

- Har du gråtit, frågade jag. Hon nickade. Varje dag arbetar hon med våldtagna kvinnor. Hon hade önskat så att världen skulle se detta.

Fick inte

Så fick Mukwege inte Nobels fredspris i år heller. Var det sista möjligheten? Jag vet inte. Han var en av förhandsfavoriterna. Det syntes i vadhållningen världen runt. Här på Panzisjukhuset var det för många självklart att han skulle få priset. Det märktes redan vid morgongudstjänsten, då sjukhusprästen tog upp det offentligt.

Panzi kan närmast liknas vid ett regionssjukhus i Sverige med fyra kliniker: kirurgi, internmedicin, barnmedicin och gynekologi.  Det är den sista som har blivit mest känd. Av de fyra specialisterna där är Mukwege en.

Jag arbetar som projektledare för den del av sjukhuset som tar emot kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld. Vi tar varje dag emot fem kvinnor med sådana upplevelser. Vi tar dessutom kvinnor som av andra skäl behöver avancerad gynekologisk vård. Hos oss får de även psykosocialt och juridiskt stöd. Allt finansieras av ECHO (EU:s humanitära avdelning) och PMU.

Mukwege är inte bara läkare. Han är också människorättsaktvist och säger för makthavare i olika länder obehagliga saker. Därför är han både uppskattad och avskydd.

Fredspriset fick han inte. Det tror jag inte förändrar något i hans sätt att arbeta. Vad jag önskar att världen så småningom inte bara ska lyssna på honom utan också agera.

Stämningen är dämpad här på Panzi. Alla hade önskat att deras älskade doktor skulle ha fått priset. Att det fanns 250 kandidate till var det inte många som visste. En klen tröst.

Många tycker att världen har glömt Kongo.

 

Dr Nene är en av  duktiga läkarna på Panzisjukhuset. Vi delar kontor, glädjeämnen och bekymmer.

Fredpriset i år?

Denis Mukwege är även i år nominerad till Nobels fredspris. På fredag kl 11.00 får vi reda på hur det går. En del här på Panzisjukhuset är övertygade om att han kommer att få det. Jag har försökt förklara att konkurrensen är stenhård. Om jag inte missminner sig är det i år över 250 nomineringar.

Är det bra eller dåligt om han får fredpriset? Jag måste erkänna att jag är kluven. Å ena sidan är det bra att han får en ännu starkare röst i världen. Fler kommer att inse vad kvinnorna i Kongo utsätts för. Då tänker jag inte bara på det sexuella våldet utan också på det "institutionaliserade slaveriet" som Mukwege kallar det. Han syftar på att flickor får hämta vatten till hemmet medan pojkarna spelar fotboll. Orättvisan följer sedan livet igenom.

Å andra sidan finns det risker med ett pris. Kommer han ha ännu mindre tid för sjukhuset? Kommer han att bli ännu mer utsatt av dem som ogillar hans budskap?

Jag kommer att sitta klistrad vid datorn och lyssna på Sveriges Radio kl 11 på fredag.

”Reisen inn i dype landskap”

Helena och jag började 1977-1979 som missionärer i Goma i östra Kongo. Sent en kväll knackade det på dörren och i ösregnet stod en trött 19-årig norrman och undrade om han möjligen kunde få sova hos oss. Jag var bortrest, men jag har förstått på Helenas sätt att berätta om händelsen hur tagen hon blev av honom.

Den 24 augusti 1974 hade missionsflygaren Martin Ludvigsen försvunnit och det gick massor av rykten om vad som hade hänt honom: störtat i Tanganyikasjön, tillfångatagen av en rebellgrupp, skjuten under ett flyktförsök, slagit sig ner i en djungelby och börjat ett nytt liv. Hans fru och fem barn levde i sorg och ovisshet.

Nu stod sonen Willy i dörren hos Helena och förklarade att han fått tips om att det fanns ett störtat plan i skogarna nordväst om Goma. Han ville följa upp spåret. Han fick förstås mat och sovrum.  Tipset hjälpte honom dock inte. Det skulle dröja till 2004 innan planet hittades och då i en helt annan del av urskogen.

Jag visste att Willy hade skrivit en bok om detta i Norge och då och då tänkt att jag skulle vilja läsa den. Så igår mötte jag helt oplanerat Willy på en missionärssamling här i Bukavu. Han var på tillfälligt besök.

Jag fick låna boken och har sträckläst den idag på förmiddagen. Han berättar hur han och två av bröderna gav sig ut på en expediton i urskogen, när de fått reda på att en jägare hade hittat flygplanet. Efter flera dagars vandring kom de fram och hittade i vraket de delar av pappans kläder som inte hade förmultnat. Familjen kunde börja ett nytt kapitel i sin bearbetning av sorgen.

Willy berättar i boken ”Reisen inn i dype landskap” inte bara om en vandring in i urskogen utan också om en vandring in i sig själv. Att vara missionärsbarn är inte lätt och han hade fått sår. Han berättar hur han har hanterat detta. Jag grät ibland och det gör jag alldeles för sällan.

Jag ska se till att tacka honom ordentligt för en givande söndag.

Lycklig resa eller?

I dag på morgonen åkte en grupp på fyra personer ut på landsbygden. Trots att det inte är en lätt resa var minerna uppåt. Utom när jag tog fram kameran förstås. Då blev de stela och allvarliga. Så är det alltid här. Efter lite övertalning fick jag till några leenden.

De beräknas vara tillbaka på söndag kväll. Uppdraget är att träffa en av våra duktiga samarbetspartner på landsbygden som heter "Mama's for Africa" och se hur samarbetet med dem kan utvecklas. På sätt behöver en del av kvinnorna som har opererats på sjukhuset inte komma hit för uppföljande vaccinering utan att kan få den närmare hemmet.

En annan del i uppdraget är att möta ungdomar och med dem ta upp vilka attityder som finns mellan pojkar och flickor. Det görs i kyrkor och skolor.

De reser på dåliga vägar och genom områden där rebellgrupper kan röra sig. Inte så konstigt att jag önskade dem lycklig resa. Hoppas att den blir det också.



Fyra av mina medarbetare före avresan till Uvira.

Hon borde få medalj

I morse på väg till arbetet var en av höjdpunkterna att passera stubben, eller snarare rotvältan, som jag har skrivit om tidigare. Skulle det vara någon där för att få ihop lite ved?

Jojomen. En gumma (stor som en liten svensk svärmor) var där med sin hacka. Vid vägkanten låg kanske tio vedpinnar. Gissar att hon behöver minst lika många till. Att det kan finns så mycket energi hos henne.

Hon borde få medalj!

Hur många vill lyssna?

Denis Mukwege har tillsammans med tre andra tilldelats Right Livelihood-priset 2013. Det som också kallas för det alternativa Nobelpriset. Jag satt snett bakom en kvinna på Panzi-sjukhuset, när nyheten kungjordes på morgongudstjänsten.

För att visa sin stora glädje så formade hon munnen till ett O, satte tungan i rörelse, tömde sina lungor och lät alla höra hur glad hon var. Och hon var inte ensam. Det var hundra kvinnor till, så ni kan tänka er hur det lät.

Dessutom applåderade hon på kongolesiskt manér.  Armarna lätt böjda med händerna i höjd med ansiktet och spretande fingrar. Det låter inte så mycket men ser effektfullt ut.

Jag vet inte om det var någon av kvinnorna som stirrade på mig och tyckte att jag uppförde mig konstigt. Jag satt nämligen still och applåderade på mitt sätt och tjöt inte ett dugg.

Det är svårt att förstå vidden av vad Mukwege betyder för att ge kvinnorna i Kongo en röst. I december i Stockholm ska han få tala å deras vägnar en gång till. Frågan hur många av världens makthavare som lyssnar till honom och låter ord bli handling. Han säger ibland att han är trött på priser och vill se mer handling.



Nabintu Mucheza arbetar arbetar på Panzi-sjukhuset och är en mycket energisk trummis i kören som sjunger vid morgongudstjänsterna. Hon som andra kvinnor gläds varje gång Mukwege uppmärksammans internationellt. "Jag kommer aldrig att sluta tacka dr Denis Muwege för allt vad han gör för oss kvinnor i Kongo", säger hon med ett leende. " Må Gud välsigna och beskydda honom."

Fel av mig

Tror ni inte att det i morse stod en gumma och högg i stubben!!! Det har inte alls givit upp som jag trodde. Jag häpnar.

Nu har kvinnorna gjort sitt

Jag skrev om en stor stubbe med rötter i förra inlägget och kvinnor som högg i den för att få ved. Nu har de huggit så mycket de kan och har givit upp. Omöjligt att veta hur många familjer som har fått mat genom deras insats.

Stubben ligger kvar på vägen. Ska bli intressant att se hur länge.

Utan kvinnor är det slut med Kongo

Sedan några dagar är vägen från centrum ut till sjukhuset delvis blockerad. Ett träd har rasar ner på vägen. Större den av stammen har någon tagit vara på, men stubben och rötterna ligger kvar. Stort som en personbil.

Varje morgon som jag åker förbi ser jag äldre kvinnor som hugger loss bitar för att kunna göra eld och laga mat till familjen. Små gummor med rynkiga ansikten. Små gummor som bär familjen på sina axlar.

När jag ser det tänker jag på Vera Miles. Hon kom som lärare och missionär till Belgiska Kongo på femtiotalet. Hon var en av min mammas väninnor och när Vera var i Sverige hälsade hon på hemma hos oss. Det var intressant för tioåringen att lyssna på deras samtal.

- Det är kvinnorna i Kongo som arbetar. Männen sitter på sin ända dagen lång, sa Vera en gång.

Naturligtvis överdrev hon, men det ligger mycket sanning i det. Det ser jag när jag åker förbi de huggande kvinnorna. Inte en gubbe i närheten.

Han kanske sitter hemma och tar igen sig.

Doldisen fick bort myggen

Panzisjukhuset är känt för sitt medicinska arbete, men här finns så mycket mer. En av sjukhusets doldisar är agronomen Evariste Katira. Han var en av du första som jag lärde känna, när jag kom hit för sex månader sedan. Vi råkade sitta bredvid varandra vid morgongudstjänsten och han hälsade så hjärtligt på den bleke nykomlingen.

Det är han som kan ta åt sig en stor del av äran för att sjukhuset ligger lummigt, för att det finns vackra blommor och för att myggen har så gott som försvunnit från området. När sjukhuset byggdes 1999 var halva tomten ett träsk.

- Här kunde man inte gå utan att sjunka ner, säger Evariste och tar mig med på en rundtur. Det var hemskt med mygg.  Vi planterade eukalyptusträd och dikade ut. Efter sex år var myggen borta.

Idag kan patienterna promenera i det som jag skulle vilja kalla Bukavus finaste park. Det har skett med små medel och envist arbete av Evariste. Mellan huskropparna finns välskötta gräsmattor och blomrabatter. Jag tänker mig att det måste bidra till patienternas tillfrisknande.

Evariste berättar med stolthet att han anställdes till och med tre månader innan sjukhuset invigdes. Han tillhör veteranerna på sjukhuset. Idag är han 65 år och ryggen kröker på honom efter allt arbete. Ur ögonen lyser stolthet. Det har jag lätt för att förstå.

Idag är han extra glad. Torrtiden är slut och det kommer att regna under nio månader.

- Snart ska jag klippa rosorna, säger han. Kanske nästa vecka.

Han ser nästan pojkaktig ut.

 

Tre minuter för sent

I morse kom jag tre minuter för sent till bilen som skulle köra mig från bostaden till sjukhuset. Chauffören tittade på mig och sa: "Jag trodde att jag hade missuppfattat tiden, eftersom du inte var på plats."

För mig  var det smått revolutionerande att höra honom säga så. En av de sjukdomar som Kongo lider av är nämligen den totala bristen på punktlighet. Det går igen på alla nivåer och det har ingenting med utbildningsnivå att göra. Ett möte börjar aldrig i tid, ofta en halvtimma för sent.

Men chauffören och jag har arbetat så mycket ihop att han har sett att det går att passa tider och att det underlättar arbetet.

Det kanske blir mitt lilla bidrag till utvecklingen av Kongo.

PS! Jag kan förstå om någon tycker att det är märkligt att jag inte kör bilen själv, men det tillåter inte säkerhetsföreskrifterna. Jag måste också alltid har minst 50 dollar på mig och en mobiltelefon.

Tur ska man ha

I går kväll satte jag mig tillrätta utanför huset. Tog fram datorn. Satte in modemet och försökte koppla upp mig mot Internet. Det gick! Försökte med Sveriges Radios hemsida. Det gick också!! Försökte få in Sportextra. Det gick också!!! Tur ska man ha.

Så fick även jag följa fotbollmatchen mellan Sverige och Kazakstan. Det var spännande. Då menar jag inte matchen utan om uppkopplingen skulle hålla. Det gjorde den utom under tio minuter.

I kväll ska jag försöka tala med min fru via Skype. Undrar om jag kan ha tur två dagar i rad?

Det är ingen ände

Det är ingen ände på allt rapportskrivande. Så kan jag tycka ibland bland papper och bakom datorskärmar. Samtidigt vet jag att utan rapportering finns det ingen kontroll på hur pengarna i "mitt" projekt används. Och kontroll vill alla ha. Särskilt jag.

Den här veckan har en kollega från PMU i Stockholm varit här som ett led i en omfattande delrapportering av projektet. Till min uppgifter hör då att se till att  hon får allt hon behöver. Det handlar om fakta, samtal med personal och besök i verksamheten. Men också frukost, middag och kvällsmat. Det ger möjlighet till att använda  eventuella talanger.

Fantastiska kvinnor

I morse var det extra uppåt på morgongudstjänsten på sjukhuset. Kören var i högform och kvinnorna sjöng, så jag tror att alla rycktes med. De gungade fram och tillbaka och eftersom skönhetsidealet här inte är detsamma som i Sverige, så var det mycket som gungade. Sådan värme och trygghet som de utstrålade i denna otrygga den av världen! Jag önskar att ni hade varit med.

Det är inte ofta som en kvinna får predika i denna patriarkaliska miljö, men i morse var det ett undantag. Hon som förestår köket fick denna dag mätta åhörarna inte med bönor och fisk utan med Guds Ord. En bra kombination.

Födelsedag

Panzisjukhuset har fyllt 14 år. Det firade vi varken med tårta eller ballonger. På morgongudstjänsten nämndes det med några får ord. Det var allt.

Det var den 1 september 1999 som den första patienten togs emot under enkla förhållanden. Idag har sjukhuset 450 bäddar och är ett allmänsjukhus med enheter för medicin, kirurgi, förlossning och barnsjukvård. Den här veckan håller en dialysavdelning på att ställas i ordning. Den enda i den här del av detta stora land.

Alla kom senare

I dag komma alla senare till sjukhuset än i går. Gissa varför?

I natt och morse regnade det och det påverkar hela livet. Bland annat när arbetet på morgonen startar. Frustrerande för en tids-fascist som mig. Men också lite charmigt.

En halv spann kan räcka

Vi är i slutet av torrtiden och alla väntar på att regnet ska komma tillbaka. Det ska bli skönt att bli av med dammet, se naturen grönska och inte minst att få mer vatten i kranarna hemma.

Jag har en trevlig kollega som bor hos mig någon vecka i väntan på att hans lägenhet ska blir klar. I förrgår kväll hade vi tillsammans en halv spann vatten för dusch och toalettspolning. Han hade varit med om svårare saker. Med snålhet och finurlighet klarade vid det. En halv spann kan räcka länge.

I går kväll fanns det plötsligt och otippat vatten i duschen en stund. Det kändes lyxigt. Han fick duscha först. Förstås!

Skakar på huvudet åt FN

På väg till sjukhuset i morse så lyssnade vi som vanligt på nyheterna. När FN:s representant uttalade sig var det sex kongoleser (alla i bilen) som skakade på huvudet. FN:s trovärdighet blir bara mindre och mindre i östra Kongo.

Inslaget handlade om att två personer skjutits ihjäl i Goma när det gick i ett demonstrationståg mot en av FN:s baser. Ännu inte klarlagt om det var kongolesiskt polis eller FN-soldater som sköt i folkmassan. Deltagarna protesterade mot att FN högtidligt hade lovat att skydda staden och ändå hade flera granater skjutits in den och dödat flera personer.

Tänk om det är så att beskyddarna skjuter dem som de ska beskydda. Bisarrt!

Ny blogg för PMU

I den här bloggen så delar jag några gånger i veckan med mig lite av varje om vad jag stöter på här i Bukavu.  Jag försöker vara personlig och inte så formell, eftersom det är sådan jag är. Vill du läsa mer av mig så kan du från och med i går göra det på Panzibloggen på PMU:s hemsida. Jag har lovat att göra ett inlägg i veckan och tonen kommer att vara en annan.

Här är länken:

http://www.pmu.se/viewNavMenu.do?menuID=409&oid=15136

Jag ångrade mig

Idag är jag tillbaka på Panzisjukhuset efter en skön semester i Sverige. Dags att göra ett inlägg på bloggen. Jag har fått en del uppmuntrande tillrop om mitt bloggande och det gör att jag känner mig motiverad att skriva. De som inte gillar bloggen lever jag i lycklig okunnighet om. Som väl är.

Det var roligt att träffa arbetskamraterna. Jag förstår inte hur de kan visa en sådan optimism, när de möter så mycket elände. Jag beundrar dem mer och mer.

Lite dåligt samvete fick jag efter att ha berätta om min semester för en medarbetare. Jag hade målat ut den ljusa svenska sommaren, den vackra naturen och hur lätt det är att förflytta sig från en plats till en annan. Jag hade kopplat av och laddat batterierna. Nu skulle jag gå en med ny energi i mitt arbete i Kongo.

När jag frågade hur hans semester hade varit tittade han på mig och sa: -Tack bra, men man skulle allt behöva kunna resa bort någonstans för att koppla av.

En helt orealistisk tanke för en vanlig kongoles i Bukavu. Jag ångrade att jag hade pratat så mycket om min semester och satt tyst en lång stund. Eller var det kanske bra att han än en gång fick höra att det finns länder där man kan förflytta sig utan att frukta för sitt liv?

Från en värld till en annan

Tidigt i morse lämnade jag Bukavu för att börja resan hem till Göteborg och semester. Det är som att gå från en värld till en annan. Då tänker jag inte på skillnaden mellan Kongo och Sverige. Jag tänker på Kongo och den lilla grannen Rwanda, där jag nu sitter på flygplatsen i Kigali.

Vid passkontrollen i Kongo vet man inte vem som arbetar där eller vem som tillhör ledighetskommittén. I Rwanda uniformerad och korrekt personal. I Kongo registrerar man mig i en skrivbok, i Rwanda är det datoriserat.

Taxin i Rwanda påminner starkt om en bil, i Kongo mer om ett bilvrak. Flyget går i tid, i Kongo får man vara glad om det går alls.

Vägarna i Rwanda är asfalterade och kantade med vägmärken. I Kongo har vägarna varken asfalt, kanter eller vägmärken.

Steget hem till Sverige blir inte så stor, när man först har varit i Rwanda. Snart tar jag det steget. Då blir det också uppehåll i mitt bloggande en månad.

Hur är det egentligen i Kongo? Del 3

Ett tredje svar på frågan hur det är i Kongo är att man måste vara beredd på att bli isolerad. Kriget kan komma närmare Bukavu. Igår intensifierades striderna i Goma, som ligger några timmar härifrån. Kommer de att öka idag och sprida sig till Bukavu? Det var den tanken jag somnade med igår.

I dag är det lugnt i Bukavu. Resan från centrum av staden ut till sjukhuset gick som vanligt och det var fullt med människor. Kommersen med bröd och bensin på plastflaskor var i full gång. Ett gott tecken.

Men det gäller att vara redo. Här är min checklista:

• Mobiltelefonerna har laddade batterier.
• Det finns kontantkort till den kongolesiska telefonen. Den svenska har abonnemang.
• Satelittelefonen är laddad. Används bara i nödsituationer.
• Veta var passet är.
• Han kontanter på sig.
• Ha ytterligare kontanter tillgängliga.
• Ha bunkrat vatten på toaletten och i köket.
• Extra mat i köket.
• Ha en väska med kläder etc. för snabb avförd.

Det är också ett svar på frågan.

Hur är det egentligen i Kongo? Del 2

Ett annat sätt att svar på frågan är hur det är i Kongo är att se på den ekonomiska utvecklingen. Det är vanskligt med statistik, men vad sägs om följande?

Jag föddes 1944. Om man sätter den ekonomiska nivån i Sverige det året till 100, så var den 10 i Kongo. Som nyfödd hade jag alltså det tio gånger bättre än en kongoles.

Under min levnad har det skett kraftig ekonomisk utveckling i Sverige och med samma sätt att mäta är nivån idag 1000. I Kongo har den däremot sjunkit till 9. Jag har det hundra gånger bättre.

Förvånad?

Notera dock att flera afrikanska ekonomier har utveckats starkt de senaste tio åren. Det är inte mörkt överallt i Afrika.

Hur är det egentligen i Kongo?

När jag får frågan om hur läget är i Kongo, kan jag svara från olika perspektiv. Ett är det som svenska ambassaden i huvudstaden Kinshasa har. Så här skriver den på sin hemsida.

Situationen för mänskliga rättigheter kännetecknas av godtyckliga frihetsberövanden, plundringar, utpressning, kidnappningar, tortyr, våldtäkter, stympningar och utomrättsliga avrättningar. Grova kränkningar drab­bar främst civilbefolkningen och situationen är allvarligast i de östra delarna av landet. Det humanitära läget är ytterst svårt, massiva folkomflyttningar sker kontinuerligt till följd av att säkerhetsläget är så instabilt.

I princip råder en närapå absolut straffrihet, med en avsaknad av fungerande statliga institutioner, korruption på alla nivåer, låg utbildningsnivå, säkerhetsproblem och svår fattigdom. Sedan ett antal år tillbaka innehar DR Kongo sista platsen på FN:s utvecklingsorgan UNDP:s så kallade ”Human Development Index”. (År 2013 delar man dock lägsta rankningen med Niger.)

Ett femtiotal rebellgrupper av både kongolesisk och utländsk härkomst opererar i östra DR Kongo och försörjer sig bland annat på illegal utvinning av mineraler, beskattning av civila och skogsavverkning. Landets nationella säkerhetsstyrkor, främst den nationella armén (FARDC), presidentgardet, säkerhetstjänsten (ANR) och polisen (PNC), är skyldiga till en stor andel av de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter och folk­rätten i stort. De övriga milisgrupperna som verkar på kongolesiskt territorium gör sig också skyldiga till grova övergrepp (såsom M23, hutumilisen FDLR, Herrens befrielsearmé LRA, ADF och diverse mai mai-grupperingar).

http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Kinshasa/Om-oss/Ambassaden/

Riddare av Hederslegionen

Dennis Mukwege var sedan tidigare riddare av den franska Hederslegion. Detta för sitt arbete där han ger röst åt flickor och kvinnor. I går kom Valérie Trierweiler -  Frankrikes första dam som president Hollandes fru (eller vad hon är) kallas - till Panzi. Hon hade med sig den biträdande utrikesministern. De överlämnade till Mukwege den medalj som visar att han nu har stigit till officer i samma orden.

Ni förstår att jag rör mig i fina kretsar och ibland känner mig som en lantis.

Mukwege höll ett mycket starkt tal där han inte tvekade att tala klartext om att Kongos regering inte skyddar sina egna medborgare. Nu väntar jag på vad reaktionen blir från myndigheterna. Det är inte populärt med sanningssägare.

Jag måste erkänna att jag inte visste mycket om Hederslegionen. En tjuvtitt i Wikipedia hjälpte mig. Så här står det:

Hederslegionen (franska: Ordre national de la Légion d'honneur), är en fransk orden instiftad den 19 maj 1802 av Napoleon och är Frankrikes förnämsta statsorden. Den utdelas av Frankrikes president, som är ordens stormästare, genom dekret och på förslag från regeringen och ordens grand chancelier (storkansler).

Mukwege visar Panzi-sjukhuset för Frankrikes första dam.
I mitten hennes personliga livvakt.

Nu

Nu har jag lugnat mig.

Försökt att lugna ner mig

Jag har försökt att lugna ner mig efter ministerns besök på sjukhuset i torsdags. Det går sådär. Jag borde kunna det, eftersom jag vet hur många politiker här agerar. Men som sagt det tar sin tid.

När ministern hade åkt sin väg fick jag nämligen reda på att han hade delat ut pengar till olika personer!!! Både bland personal och patienter. Det gäller att göra sig populär.

Jag återkommer med rapport om när jag har lugnat mig helt.

Poänglöst

Panzisjukhuset har otroligt gott rykte. En del politiker vill gärna sola sig i den glansen för göra sig populära. Låt mig ge ett dagsfärskt exempel.

Kl 8.30 i morse fick personalen reda på att en minister från provinsregeringen skulle komma på besök kl 10 och att vi skulle vara redo att ta emot honom.

 Han kommer inte förrän kl 12, sa en av läkarna och skrattade. Hon hade fel. Han kom kl 13. Och han kom med ett enormt följe.

När detta skrivs är kl 15 och han är på väg att lämna. Det innebär att under fem timmar har sjukhuset gått på halv maskin. Det muttras mycket hos personalen och några poäng tror jag inte att han har fått.

Någon som är förvånad över att kongoleserna är trötta på sina politiker?

Kvar på sjukhuset

Sjuksköterskan som blev bortförd och misshandlad för två veckor sedan är kvar på sjukhuset. Jag vet inte hur det kommer att gå för henne den dag hon får lämna sjukhuset. Polisen (!?) är nämligen ute efter henne. Den här informationen lämnades idag till PMU i Stockholm om vad som har hänt. Ni får läsa mellan raderna för det är en del som inte kan sägas i dagsläget.

It seems that before Mrs FURAHA Lugumire, PTME service staff at Panzi Hospital, was first of all subject to death threats by text messages. Our sources indicate that she had received a total of 8 short messages sent.

 On June 19, about 8 p.m. when she was back from a party she was kidnapped by unknown people. And about this issue there is no result of conducted investigation.

Therefore, all day Friday youth from Panzi and the surroundings expressed how fed up they became of this situation by blocking the way and demanded to those who are tasked to work on security to use their powers to find a solution to all this insecurity and most of all find Furaha. It was a big tension!!!

At the same time, in solidarity with our colleague and her family, we all; Panzi Hospital staff has come together to set up actions as far as this situation was concerned. It came out that each worker sent 10 SMS to all people across the city, the province or the country explaining what happened to Furaha and that anyone who would find her to inform the family members or agents of the hospital (with phone numbers)

The big surprise is that the night of Friday to Saturday at midnight, she was found next to a house on construction not far from the Hospital, her hands tied with handcuffs on her back.

Brought to the Hospital by Ambulance, physicians who took care of her case found torture lesions not only from handcuffts abrasions. The handcuffs are indeed the police ones because they were opened by a key from a police officer.

 However, it is unfortunate that, the first structure to leap shamelessly was the POLICE. They sent a press release to discredit the victim. They described the kidnapping of an alleged kidnapping!

Furaha is still kept at the Hospital where she is taken care but also for her safety because the General of the Police is threatening her for arrestation.

Fira eller inte fira?

I morgon firar Kongo sin själständighet. Det var den 30 juni 1960 som Belgiska Kongo upphörde att existera och det nya landet föddes. Jag frågade en välutbildad kongoles hur hon skulle fira. Hon tittade på mig och sa: -Vad finns det att fira?

Hon började tala om att det räcker att åka in i något av grannländerna för att se vilken ekonomisk utveckling som har skett där: vägar, skolor och sjukhus. I Kongo finns inget av detta, trots att det är det rikaste landet av alla.

-Det finns sådana som talar om det var bättre innan vi blev självständiga, fortsatte hon. Det värsta är att så många har givit upp hoppet om att det kan blir en förändring.

I Kongo är det inte mycket som fungerar, men en sak gör det garanterat. Att man ska vara ledig på självständighetsdagen. Eftersom den i år infaller på en söndag, flyttar myndigheterna den därför till lördag (som är arbetsdag här). Se där! Det är en del som går att ordna om viljan finns.

Billiga poäng.

Säkerhetsrådet säger ifrån

I måndags antogs FNs säkerhetsråd resolution nr 2016 om förebyggande insatser mot sexuellt våld i konflikt.

http://www.un.org/en/sc/inc/pages/pdf/adv/sres21062013.pdf

Läs även IKFFs analys av debatten och resolutionen:

http://fredfrihetfeminism.wordpress.com/

 

Tillbaka i hetluften

I dag är jag tillbaka i Bukavu och på Panzisjukhuset. Det är inte utan att det skrynklar sig i hjärnan, när jag samtidigt försöker få in de två världarna: Kongo och Sverige. Vi är alla skapade av Gud och bor på samma planet. Ändå är det två världar med ljusår emellan. Jag får inte ihop det.

Förra veckan hettade det till. En av sjuksköterskorna fördes bort av okända män, när hon var på hemväg på kvällen. Befolkningen har sedan länge tröttnat på polis och myndigheter över huvud taget och den agerade genom att protestera. En del uppfattade bortförandet som riktat inte bara mot kvinnan utan mot hela sjukhuset. Unga män satte upp satte vägspärrar mellan sjukhuset och staden och polisen fick ett ultimatum att hitta kvinnan, annars ...

Kvinnan hittades senare (inte av polisen) bakbunden och drogad och togs in på sjukhuset. Polischefen försöker bagatellisera händelsen, men både befolkningen i stort och sjukhuspersonalen är upprörd.

Här fungerar allt och ingentig

Jag fick mitt pass med alla nödvändiga viseringar på tisdag kl 17.30. Vilken lättnad!!! Den uppgjorda planen fungerade och jag åkte på onsdag kl 11. Det är som en tänkare i Mullsjö med erfarenhet från bland annat Kongo har sagt:

- Där fungerar allt och ingenting. Det är möjligheternas och omöjligheternas land.

Dessa rader skriver jag i Fiskebäck. Nästa gång jag skriver blir om två veckor och då från Bukavu. Trevlig midsommar tillönskas alla.

Stänger butiken

Om fem minuter stänger jag butiken här på Panzi för att göra de sista förberedelserna inför besöket i Sverige under två veckor. Jag ska bland annat delta i ett Kongomöte på Nyhemsveckan.

Nu ska jag iväg till Bukavus flygplats och hämta mitt pass där med en visering från Kinshasa. Viseringen blev klar i går kväll efter en väntan i två månader. En vänlig passagerare ska ha mitt pass med sig. Hoppas att det fungerar.

Sedan bör det iväg i ilfart till immigrationsmyndigheten här i Bukavu för ytterligare en visering. Det räcker inte med de jag har från ambassaden i Stockholm och från Kinshasa. De har lovat att fixa det snabbt.

Kompisar

Tre små herrar som väntade utanför mitt kontor en dag. Vilken framtid är det som väntar dem.?

Nej, nej

Vid varje månadsskifte gör vi förstås uppföljningar i projektet. Det är det där med budget som ska hållas och annat som hör till. Till det mest intressanta men också obehagliga hör utvecklingen av antal kvinnor som kommer för vård hos oss.

Fram till och med maj månad var det beräknat att vi skulle ta emot sammanlagt 1000 kvinnor för avancerad gynekologisk vård. Vi har tagit emot 1366.  Av dessa är över hälften våldtagna! Ni kan förstå att personalen sliter!

Du som läser detta och vet att bön (hur den nu fungerar) gör skillnad, får gärna ta med dessa kvinnor i din bön.

Falsk räksmörgås

Om två veckor gör jag ett kort besök i Sverige och deltar i ett Kongomöte på pingströrelsens stora konferens Nyhem och fira midsommar och lite annat. Det är en hisnande tanke att de svenska församlingarna har arbetat i Kongo sedan 1921 och fortfarande gör det. Engagemanget har sett olika ut under denna tid, men hela tiden har det funnits där. Jag är glad över att vara en del i detta.

 

Jag har upptäckt att jag snålat för mycket med kaviaren. Av de två tuber jag hade med har jag bara gjort av med en halv. Därför blir det fest i kväll med falsk räksmörgås. Då lägger man kaviaren i små bågar, så att det ser ut som räkor.

 För att få lite avkoppling så tar jag ibland en promenad längs huvudgatan i Bukavu strax före sex, då det blir mörkt och man ska inte gå ute. Det är ett förfärligt väsen med tutande bilar och det irriterar mig. Jag fick för mig att det tutades extra just där jag gick. Inbillning? Nej, häften av bilarna är taxibilar och när de får se en viting som går till fots, så vill de gärna ha en kund. Alltså tutar de och jag försöker stänga öronen.

Och koppla av.

Lite motgång får man tåla

På mitt kontor har jag saknat en karta på väggen. Den skulle underlätta för besökare (och för mig) att förstå var projektet arbetar, varifrån de kvinnor kommer som söker sig till sjukhuset för att få hjälp och hur vägarna går. Det visade sig att det fanns en karta i en hylla på vår kommunikationsavdelning. Bra. Upp med den på väggen.

Jag visar det ganska stolt för personalchefen. Han tittar intresserad på din. Vips har han ritat en ring med kulspetspennar runt en av orterna. Det är inte populärt hos en gammal geografilärare. Kartor är nästan heliga och ska vårdas ömt. Men lite motgång får man tåla.

Jag är borta från kontoret två timmar. Väl tillbaka finner jag en målare som målar en del av taket. Nämligen där det har regnat in. Se tidigare blogg. Han är noggrann och omtänksam. För att skydda skrivaren har han täckt över den. Med min karta!!!

Lite mer motgång får man tåla.

Slaveri

- Det kallar jag institutionaliserat slaveri, sa chefsläkaren Denis Mukwege och det satte sig direkt på min hårddisk i hjärnan.

Konferensen på Panzi är avslutad. Mycket har sagts. Det mesta glöms. En del dokumenteras. Men det om slaveri kommer jag att minnas länge. Hoppas jag.

Mukwege berättade om alla kvinnor han träffar i sitt arbete. De har två tydliga fläckar på ryggen. En ständig påminnelse om alla bördor de burit sedan barndomen.

I Kongo släpar flickan hem ved medan pojken spelar fotboll. Hon får arbeta på åker och brodern får studera. Som gift lägger hon sig sist av alla sedan hon ordnat för man och barn. Hon ska stå till tjänst på olika sätt.

- Det kallar jag institutionaliserat slaveri, sa Mukwege och hela salen applåderade. Jag med. Men applåder räcker inte, tänkte jag.

Givarkonferens

I morgon börjar en givarkonferens på Panzi-sjukhuset. Från Sverige är PMU och Läkarmissionen representerade. Innan jag kom hit hade jag en uppfattning om storleken på sjukhuset. Den visade sig vara en kraftig underskattning och då tror jag att jag ändå är bland dem som är relativt välinformerade.

Det projekt som jag arbetar i är bara ett bland ett tiotal andra på sjukhuset. Visserligen det mest omfattande. Nu håller vi på att förebereda våra presentationer inför givarna. Spännande att se hur olika vi tänker: kongoleser och svenskar. Jag vill ha lite text och stora bilder på skärmen. De vill ha mycket text och små bilder.

Vi får se var vi landar, men huvudsaken är att vi landar mjukt.

Entreprenöriellt tänkande

Entreprenöriellt tänkande var ett av de senaste modeuttrycken i den svenska skolan, när jag lämnade den för två år sedan. Med det menas att eleverna i skolan ska lära sig att vara uppfinningsrika. Jag lyssnade vid ett tillfälle på en dragning av en entreprenöriell expert. Han hade vissa svårigheter att uttala ordet. Försök själv: e-n-t-r-e-p-r-e-n-ö-r-i-e-l-l.

Han fick frågan varför han som var så uppfinningsrik inte hade kommit på ett enklare ord för det som han var expert på. Det hade han inte något svar på. Jag tror att Pippi Långstrump skulle ha sagt ”hitte-påig” eller något ännu bättre.

I vilket fall som helst så är Bukavu fyllt av uppfinningsrika människor fast de inte har fått en minuts undervisning i entreprenöriellt tänkande. Under en kvällspromenad ser jag det vid första gathörn.

En man har ställt upp en generator och en pump på trottoaren och driver en gummiverkstad där. Jag får kliva ner på gatan. Bredvid honom står fem entreprenörer på en sträcka av kanske åtta meter och säljer bensin i flaskor. Var och med sin lilla bensinstation. Jag ökar takten och hoppas att ingen tänder en tändsticka. En pojke med hink på huvudet går förbi och säljer muffins eller vad det nu är. Att hinken inte ramlar av!

Det skulle skolminister Björklund (fp) se.