Grå jul i Göteborg

I förmiddags var jag på gudtjänst i min hemförsamling: Smyrnakyrkan i Göteborg. Där uppfördes ett drama eller kanske var det en musikal om att julen är på riktigt och inte någon näpen saga. Det var medverkande från flera olika nationaliter. Det gladde mig. Under två veckor blir det uppehåll i bloggandet, sedan återvänder jag för en slutspurt i Kongo.

Du kan läsa mer om Smyrnakyrkan i Göteborg här.

Innan jag lämnade Panzisjukhuset gick jag in och tittade på lite statistik. Det projekt som jag har förmånen att få leda startade i liten skala med sin första fas den 1 januari 2004. Fram till nu har projektet tagit emot 19000 kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld och 13000 kvinnor som har behövt avancerad gynekologisk vård av andra skäl. Projektet finansieras av ECHO som är EUs organ för humanitära insatser och av PMU som är de svenska pingstförsamlingarnas biståndsorganisation. Tänk vilken nytta som skattepengar och pengar i kollektboxen kan göra.

Smyrna Boys gör succé i Kongo

Under flera år hade Smyrnakyrkan i Göteborg ett fotbollslag. Jag hörde till den tappra skara som då och då stod vid sidlinjen och hejade på. Man gick aldrig från en match och ångrade att man hade gått dit.

Nu är det Baseme Shangulume även kallad "Deba" som
bär målvaktströjan från Smyrna Boys. Före honom har
sådana storheter som Tomas Perdsjö, Bernt-Arne Frahm
och Rickad Arvidsson spelat i den.

Smyrna Boys visste vad prioritering var. Att lägga tid på träning var inte aktuellt. Det var viktigare att man hade skoj. Varje spelare fick agera som den ville utan att hindras av något spelsystem. På så sätt utvecklades laget bäst tycktes devisen vara. Åren gick och utvecklingen var det si och så med. Det var mest skratt och svett.

Den evigt unge Stanley Wendel var stöttespelaren i laget. När till och med han insåg att ”allt har sin tid” som Predikareboken i Gamla Testamentet säger och han la skorna på hyllan, så var lagets saga all. Efter sista matchen råkade min son få med sig matchställen hem för tvätt. Sedan har tröjor och byxor legat på vinden i åratal. Varje jul när jag tränger mig in för att plocka fram ljusstakar och julbockar, så ser jag den stora trunken som minner om fornstora dagar för Smyrna Boys.

När min fru Helena hälsade på mig här i Bukavu i november, hade hon med sig tröjorna som en gåva från Smyrna Boys till Panzisjukhuset. På ett personalmöte överlämnade hon dem till ordföranden för fackföreningen och det blev ett jubel utan like. Så har man aldrig jublat för mig.

I lördags invigdes tröjorna i en match mellan det projekt jag leder och resten av sjukhuset. Vi tog ledningen med två mål, men tappad den tyvärr. Slutresultat 2-2. Matchen var ett led i att personalen ibland ska kunna koppla av från allt de svåra de får höra från de kvinnor som kommer till sjukhuset.

Dessutom var det en fröjd att se hur det i Kongo så starkt hierarkiska systemet under 2 x 45 minuter var satt ur spel. I en Smyrna Boys-tröja är alla lika. Här finns varken lokalvårdare eller läkare, varken chaufför eller sjuksköterska, varken vakt eller kontorist. ”Alla är ett” för att travestera aposteln Paulus.

Heja Smyrna Boys!

Kaos och gott humör

Varje morgon gör jag resan från centrum ut till Panzisjukhuset. Det är åtta kilometer och brukar ta en halv timma. Under färden finns det mycket att se och fundera över. Jag skulle önska att ni kunde vara med.

Nu ska jag försöka mig på det omöjliga. Nämligen att beskriva hur trafiken är och hur chaufförerna tänker. Själva vägbanan består av lera, som blir hal som såpa när det regnar. Vägen är bred (eller smal) som en svensk gammal byväg. Diken finns det här och var utan något system. Översvämningar är därför inte något man höjer på ögonbrynen för.

När mina barn var små och de skulle lära sig utförsåkning, åkte jag med dem i barnbacken. Den hade en lutning bara så att det gled under skidorna, men inte gick fort. Barn och medföljande föräldrar åkte med glatt humör om varandra i en enda trögflytande gröt. Höger och vänster var inte viktigt och man kunde stanna var som helst.

 

Lite så är trafiken här. Då ska ni veta att det samtidigt kommer en ström flytande från motsatta hållet! Den är som en två backar på samma ställe. Fattar ni? Det blir naturligtvis kaos. Är avståndet mellan två bilar 60 cm eller mer täpps det genast av en motorcykeltaxi med passagerare.
 

Bukavus chaufförer kör slalom, stannar var som helst och har ett glatt humör. Jag ser sällan någon som uppför sig lika tjurigt och tappar humöret som en bilförare på Skånegatan i Göteborg.

Han är fortfarande tyst

För kännedom meddelas att parlamentsledamoten i förra blogginlägget ännu inte har hört av sig. Han inser väl att han inte har tillräckligt på fötterna om jag får tala i bilder.

Att han är ute på svag is, är ett uttryck som han inte kan betydelsen av. Och det av begripliga skäl.

”Panzi ljuger om våldtäkterna”

-Panzisjukhuset överdriver antalet våldtäkter för att få internationell uppmärksamhet. Så uttalade sig en ledamot av provinsparlamentet förra veckan.

-Sjukhuset rekryterar kvinnor i Bukavu och registrerar dem som offer för sexuellt våld. Allt för att få höga siffror och för att tjäna pengar. Det vet jag, för min egen faster har råkat ut för detta. Det måste bli stopp på detta.

Uttalandet gjordes ironiskt nog i samband med att en sexton dagars kampanj mot sexuellt våld började. I publiken satt en kvinnlig advokat vid Panzi som arbetar med att föra våldtäktsoffers talan i domstol. Hon är i vanliga fall mycket dynamisk och bestämd av sig. Nu gick hon upp i högvarv. Hon begärde ordet och sa:

-Nu tar jag alla i salen till vitten. Herr parlamentsledamot, var snäll och ge mig namn, adress och telefonnummer till er faster. Det här vill jag följa upp med ansvariga på sjukhuset.

-Det kan jag tyvärr inte för jag har så många nummer i min telefon.

-OK, då kan jag få det i morgon när konferensen fortsätter.

Nästa dag kom, men inte kom det någon parlamentsledamot. Hans stol stod tom. Under den vecka som har gått har han hållit sig undan. Detta är ett exempel på att myndigheterna (i alla fall en del) inte ser med blida ögon på vad vi gör här på Panzi. 

Lyckligtvis finns det exempel på motsatsen också. En överste med gott rykte hos befolkningen har satt fart på en av militärdomstolarna och flera militärer har blivit fällda för övergrepp mot kvinnor.

Det var skönt att höra.

181

Jag  tror att talet 181 är det vackraste tal jag har sett på länge. I morse fick jag besked om att under november har projektet tagit emot 181 kvinnor. Det är det lägsta antalet per månad under hela 2013. I medeltal har det varit 250 per månad.

Är detta ett trendbrott? När ska jag börja hoppas på det? Jag har inte bestämt mig.

Samtidigt måste det sägas att 181 fall är 181 för många. Kongos kvinnor förtjänar bättre.