Nej, jag har inte tröttnat

Det var länge sedan jag bloggade och kanske någon tror att jag har tröttnat på det. Så är det inte. Det beror helt enkelt på att jag har ägnat mig åt min hustru istället och det känns helt OK.

Helena och jag arbetade i Kongos grannland Rwanda 1983-1986 och 1990-1992. När vi bestämde att Helena skulle besöka mig i Bukavu, kombinerade vi det med en veckas semester och  rundresa i Rwanda. Det var ett lyckat beslut. Nu är jag tillbaka på jobbet.

Vi har träffat vänner från den tiden. Dock inte så många som jag skulle önska. En del är döda efterfolkmordet 1994 och andra lever som flyktingar i länder spridda över världen. Det var med blandade känslor vi reste genom det vackra landskapet. Rwanda har genomgått en "extreme make over" på gott och ont. Förr var det så gott som ingen som kunde engelska. Nu är engelskan ett av de tre officiella språken och små barn tilltalade oss på engelska. Det kunde jag inte upphöra att förvånas över.

Norge är fortfarande korrumperat

I går träffade jag mannen som var så besviken i fredags över att Mukwege inte fick Nobelpriset. Hans enda förklaring till att priset gick Mukwege förbi måste vara att Nobelkommittén hade blivit mutad. Nu hade det gått fem dagar efter den stora besvikelsen och jag undrade om han hade ändrat sig.

- Nej, det har jag inte, sa han. Han pekade på bröstet och sa att det fortfarande gjorde ont där.

Nu har livet återgått till det normala på sjukhuset, om man nu kan kalla livet normalt här. Ett sjukhus med 450 sängar men praktiskt taget utan vatten!!! Ni förstår att personalen sliter och gör ett otroligt bra arbete.

Jag brukar vara noga med att tvätta händerna, när jag arbetar i länder som Kongo. Den här gången får jag tvätta på morgonen för hela dagen!!!

Fast det förstås, Jag har några våtservetter i skrivbordslådan och när jag fikar tar jag alltid bullen i vänster hand.

"Norge är korrumperat!"

- Norge är korrumperat, sa han och stirrade på mig.

Det är dagen efter dagen då Mukwege inte fick Nobels fredspris. Besvikelsen här är stor. Hur kan man bara göra så? Inte ge "doktorn" priset. Ofattbart! Vad kan förklaringen var?

Kongolesen lever i ett korrumperat samhälle. Transparancy International rankar Kongo som ett världens mest korrupta länder. Plats 160 av 172. Korruptionen förgiftar livet och många motgångar förklarar man helt riktigt med just korruption.

I det ljuset är det inte så konstigt att förklaringen till det uteblivna priset måste vara korruptionen i Norge, eftersom det inte finns någon rimlig förklaring.

Två andra reaktioner vill jag berätta om. Personalchefen kunde inte koncentrera sig under resten av dagen. Den kvinnliga läkaren kom in på mitt rum. Jag såg att hon hade torkat tårarna.

- Har du gråtit, frågade jag. Hon nickade. Varje dag arbetar hon med våldtagna kvinnor. Hon hade önskat så att världen skulle se detta.

Fick inte

Så fick Mukwege inte Nobels fredspris i år heller. Var det sista möjligheten? Jag vet inte. Han var en av förhandsfavoriterna. Det syntes i vadhållningen världen runt. Här på Panzisjukhuset var det för många självklart att han skulle få priset. Det märktes redan vid morgongudstjänsten, då sjukhusprästen tog upp det offentligt.

Panzi kan närmast liknas vid ett regionssjukhus i Sverige med fyra kliniker: kirurgi, internmedicin, barnmedicin och gynekologi.  Det är den sista som har blivit mest känd. Av de fyra specialisterna där är Mukwege en.

Jag arbetar som projektledare för den del av sjukhuset som tar emot kvinnor som har varit utsatta för sexuellt våld. Vi tar varje dag emot fem kvinnor med sådana upplevelser. Vi tar dessutom kvinnor som av andra skäl behöver avancerad gynekologisk vård. Hos oss får de även psykosocialt och juridiskt stöd. Allt finansieras av ECHO (EU:s humanitära avdelning) och PMU.

Mukwege är inte bara läkare. Han är också människorättsaktvist och säger för makthavare i olika länder obehagliga saker. Därför är han både uppskattad och avskydd.

Fredspriset fick han inte. Det tror jag inte förändrar något i hans sätt att arbeta. Vad jag önskar att världen så småningom inte bara ska lyssna på honom utan också agera.

Stämningen är dämpad här på Panzi. Alla hade önskat att deras älskade doktor skulle ha fått priset. Att det fanns 250 kandidate till var det inte många som visste. En klen tröst.

Många tycker att världen har glömt Kongo.

 

Dr Nene är en av  duktiga läkarna på Panzisjukhuset. Vi delar kontor, glädjeämnen och bekymmer.

Fredpriset i år?

Denis Mukwege är även i år nominerad till Nobels fredspris. På fredag kl 11.00 får vi reda på hur det går. En del här på Panzisjukhuset är övertygade om att han kommer att få det. Jag har försökt förklara att konkurrensen är stenhård. Om jag inte missminner sig är det i år över 250 nomineringar.

Är det bra eller dåligt om han får fredpriset? Jag måste erkänna att jag är kluven. Å ena sidan är det bra att han får en ännu starkare röst i världen. Fler kommer att inse vad kvinnorna i Kongo utsätts för. Då tänker jag inte bara på det sexuella våldet utan också på det "institutionaliserade slaveriet" som Mukwege kallar det. Han syftar på att flickor får hämta vatten till hemmet medan pojkarna spelar fotboll. Orättvisan följer sedan livet igenom.

Å andra sidan finns det risker med ett pris. Kommer han ha ännu mindre tid för sjukhuset? Kommer han att bli ännu mer utsatt av dem som ogillar hans budskap?

Jag kommer att sitta klistrad vid datorn och lyssna på Sveriges Radio kl 11 på fredag.

”Reisen inn i dype landskap”

Helena och jag började 1977-1979 som missionärer i Goma i östra Kongo. Sent en kväll knackade det på dörren och i ösregnet stod en trött 19-årig norrman och undrade om han möjligen kunde få sova hos oss. Jag var bortrest, men jag har förstått på Helenas sätt att berätta om händelsen hur tagen hon blev av honom.

Den 24 augusti 1974 hade missionsflygaren Martin Ludvigsen försvunnit och det gick massor av rykten om vad som hade hänt honom: störtat i Tanganyikasjön, tillfångatagen av en rebellgrupp, skjuten under ett flyktförsök, slagit sig ner i en djungelby och börjat ett nytt liv. Hans fru och fem barn levde i sorg och ovisshet.

Nu stod sonen Willy i dörren hos Helena och förklarade att han fått tips om att det fanns ett störtat plan i skogarna nordväst om Goma. Han ville följa upp spåret. Han fick förstås mat och sovrum.  Tipset hjälpte honom dock inte. Det skulle dröja till 2004 innan planet hittades och då i en helt annan del av urskogen.

Jag visste att Willy hade skrivit en bok om detta i Norge och då och då tänkt att jag skulle vilja läsa den. Så igår mötte jag helt oplanerat Willy på en missionärssamling här i Bukavu. Han var på tillfälligt besök.

Jag fick låna boken och har sträckläst den idag på förmiddagen. Han berättar hur han och två av bröderna gav sig ut på en expediton i urskogen, när de fått reda på att en jägare hade hittat flygplanet. Efter flera dagars vandring kom de fram och hittade i vraket de delar av pappans kläder som inte hade förmultnat. Familjen kunde börja ett nytt kapitel i sin bearbetning av sorgen.

Willy berättar i boken ”Reisen inn i dype landskap” inte bara om en vandring in i urskogen utan också om en vandring in i sig själv. Att vara missionärsbarn är inte lätt och han hade fått sår. Han berättar hur han har hanterat detta. Jag grät ibland och det gör jag alldeles för sällan.

Jag ska se till att tacka honom ordentligt för en givande söndag.

Lycklig resa eller?

I dag på morgonen åkte en grupp på fyra personer ut på landsbygden. Trots att det inte är en lätt resa var minerna uppåt. Utom när jag tog fram kameran förstås. Då blev de stela och allvarliga. Så är det alltid här. Efter lite övertalning fick jag till några leenden.

De beräknas vara tillbaka på söndag kväll. Uppdraget är att träffa en av våra duktiga samarbetspartner på landsbygden som heter "Mama's for Africa" och se hur samarbetet med dem kan utvecklas. På sätt behöver en del av kvinnorna som har opererats på sjukhuset inte komma hit för uppföljande vaccinering utan att kan få den närmare hemmet.

En annan del i uppdraget är att möta ungdomar och med dem ta upp vilka attityder som finns mellan pojkar och flickor. Det görs i kyrkor och skolor.

De reser på dåliga vägar och genom områden där rebellgrupper kan röra sig. Inte så konstigt att jag önskade dem lycklig resa. Hoppas att den blir det också.



Fyra av mina medarbetare före avresan till Uvira.

Hon borde få medalj

I morse på väg till arbetet var en av höjdpunkterna att passera stubben, eller snarare rotvältan, som jag har skrivit om tidigare. Skulle det vara någon där för att få ihop lite ved?

Jojomen. En gumma (stor som en liten svensk svärmor) var där med sin hacka. Vid vägkanten låg kanske tio vedpinnar. Gissar att hon behöver minst lika många till. Att det kan finns så mycket energi hos henne.

Hon borde få medalj!