Alla kom senare

I dag komma alla senare till sjukhuset än i går. Gissa varför?

I natt och morse regnade det och det påverkar hela livet. Bland annat när arbetet på morgonen startar. Frustrerande för en tids-fascist som mig. Men också lite charmigt.

En halv spann kan räcka

Vi är i slutet av torrtiden och alla väntar på att regnet ska komma tillbaka. Det ska bli skönt att bli av med dammet, se naturen grönska och inte minst att få mer vatten i kranarna hemma.

Jag har en trevlig kollega som bor hos mig någon vecka i väntan på att hans lägenhet ska blir klar. I förrgår kväll hade vi tillsammans en halv spann vatten för dusch och toalettspolning. Han hade varit med om svårare saker. Med snålhet och finurlighet klarade vid det. En halv spann kan räcka länge.

I går kväll fanns det plötsligt och otippat vatten i duschen en stund. Det kändes lyxigt. Han fick duscha först. Förstås!

Skakar på huvudet åt FN

På väg till sjukhuset i morse så lyssnade vi som vanligt på nyheterna. När FN:s representant uttalade sig var det sex kongoleser (alla i bilen) som skakade på huvudet. FN:s trovärdighet blir bara mindre och mindre i östra Kongo.

Inslaget handlade om att två personer skjutits ihjäl i Goma när det gick i ett demonstrationståg mot en av FN:s baser. Ännu inte klarlagt om det var kongolesiskt polis eller FN-soldater som sköt i folkmassan. Deltagarna protesterade mot att FN högtidligt hade lovat att skydda staden och ändå hade flera granater skjutits in den och dödat flera personer.

Tänk om det är så att beskyddarna skjuter dem som de ska beskydda. Bisarrt!

Ny blogg för PMU

I den här bloggen så delar jag några gånger i veckan med mig lite av varje om vad jag stöter på här i Bukavu.  Jag försöker vara personlig och inte så formell, eftersom det är sådan jag är. Vill du läsa mer av mig så kan du från och med i går göra det på Panzibloggen på PMU:s hemsida. Jag har lovat att göra ett inlägg i veckan och tonen kommer att vara en annan.

Här är länken:

http://www.pmu.se/viewNavMenu.do?menuID=409&oid=15136

Jag ångrade mig

Idag är jag tillbaka på Panzisjukhuset efter en skön semester i Sverige. Dags att göra ett inlägg på bloggen. Jag har fått en del uppmuntrande tillrop om mitt bloggande och det gör att jag känner mig motiverad att skriva. De som inte gillar bloggen lever jag i lycklig okunnighet om. Som väl är.

Det var roligt att träffa arbetskamraterna. Jag förstår inte hur de kan visa en sådan optimism, när de möter så mycket elände. Jag beundrar dem mer och mer.

Lite dåligt samvete fick jag efter att ha berätta om min semester för en medarbetare. Jag hade målat ut den ljusa svenska sommaren, den vackra naturen och hur lätt det är att förflytta sig från en plats till en annan. Jag hade kopplat av och laddat batterierna. Nu skulle jag gå en med ny energi i mitt arbete i Kongo.

När jag frågade hur hans semester hade varit tittade han på mig och sa: -Tack bra, men man skulle allt behöva kunna resa bort någonstans för att koppla av.

En helt orealistisk tanke för en vanlig kongoles i Bukavu. Jag ångrade att jag hade pratat så mycket om min semester och satt tyst en lång stund. Eller var det kanske bra att han än en gång fick höra att det finns länder där man kan förflytta sig utan att frukta för sitt liv?