Sista dagen på jobbet

I lördags gjorde jag min sista dag på jobbet. Det kändes konstigt att åka ut genom grindarna till sjukhuset och veta att jag troligen inte skulle åka in genom dem igen. Nu tas projektet över av Ellinor Ädelroth. Precis som jag är hon pensionär. Istället för en Göteborgare blir det en Ume-bo. Det bli gör-bra.

Projektet startade 1 jan 2004. Under tio år har 32 247 fått hjälp genom det. Av dem har 19 176 varit utsatta för sexuellt våld.

Arbetet fortsätter under 2014, men nu utan mig. Fast även om jag inte är med fysiskt i fortsättning, är jag ändå med. Det kan inte bli på något annat sätt.

I morgon tar jag mig till huvudstaden Kigali i grannlandet Rwanda. På kvällen bär det sedan av mot frun med flera kära.

Jag kommer att sakna den hängivna personalen. Foto: Matilda Hector

Äntligen någon som protesterar

I går kunde jag inte ta mig till sjukhuset. Efter de häftiga regnen hade jord rasat ner på vägen och den var översvämmad. En lastbil satte sig fast i leran och sedan var det kört. Eller rättare sagt, så gick det inte att köra för någon. Det blev till att arbeta hemifrån. 

Dessutom tog en grupp ungdomar sig för att gräva av vägen på ett ytterligare ställe i protest mot att myndigheterna inte gör något för att hålla ordning. Det tyckte jag var ett hälsotecken. Äntligen någon som reagerar. Det vanliga här är att människor tyst accepterar och fortsätter lida. Allra helst skulle jag önska en "Martin Luther King" eller "Mahatma Gandhi" för Kongo. En som kunde leda massorna i civil olydnad.

 I måndags var problemet det omvända. Då gick det inte att köra från sjukhuset på eftermiddagen. Orsak: översvämmad väg. Vi var sju i bilen, fem kongoleser och två vitingar. Det blev till att kliva ur och traska i lera i 45 minuter. Vägen gick inte att gå på utan vi passerade genom slumkvarteren vid sidan av den.

Värst var halkan. Inte smutsen. Snömodd och plus två grader i Göteborg är inget mot detta, jag försäkrar. I nerförsbackarna kändes det som att åka löparskidor på blankis. Två för mig okända tjugoåringar kom och hjälpte mig. Jag höll en i varje hand och kände mig som min egen farfar.

 En av killarna kunde lite engelska. Han sa: "Congo man. God man, Help old man!"

 Svårt för mig att säga emot.

Folkfest

I går fälldes ett av det stora träden utanför entrén till sjukhuset. Det blev en folkfest. När jag kom på morgonen var "alla" där. Först och främst männen som tog hand om timret. Sedan kvinnorna som gladde sig åt grenar som dög till bränsle. Och till slut barnen som lekte med kvistar och löv.

Alla var glada. Jag med.

"Kör, nu då!"

Den kongolesiska pingstkyrkan CEPAC äger och driver fem sjukhus. Störst och mest känt är Panzisjukhuset i Bukavu. Förutom hälso- och sjukvård har CEPAC också ett imponerande arbete inom undervisningssektorn. Alla gudstjänstlokaler och bönecellar ska vi inte tala om. De är näst intill oräkneliga.

I söndags följde jag med en medarbetare till den kyrka där han brukar fira gudstjänst. Det var varmt och högt tryck i sång och dans. Inte min stil precis, men vad gör det? Ingenting.

Det som gör gudstjänsten minnesvärd för mig är vad som hände efter den. Den enkla kyrkan ligger i det slumområde som omger sjukhuset. Det var inte lätt att köra dit. Jag undviker att köra själv, men just den här söndagen gjorde jag det. Det gick bra trots att husen låg tätt och att området mellan dem var en kombination av stig och dike.

På hemvägen blev det tvärstopp, när jag var nästan framme vid stora vägen. En lastbil hade lämpat av en lass sand mitt på ”gatan”. Ingen plats att komma förbi på vänster sida. Ingen plats att komma förbi på höger sida. Det enda jag kom mig för att göra var att klia mig i den obefintliga kalufsen.

Det samlades villiga rådgivare runt bilen och alla hade samma uppmaning: ”Kör!” De förstärkte uppmaningen med gester och glada miner. Jag körde inte.

Några tog spadar och öste undan en del sand på ena sidan. ”Kör, nu då!” Då gjorde jag det och jag tror att jag höll andan, men det gick bra. En Toyota Landcruiser klara mycket. Mer än vad jag tror.

 

Jag ångrar nästan att jag inte hade försökt direkt. Det kanske hade gått. Men jag har ju lovat min fru att vara försiktig. Man ska hålla vad man lovar. Särskilt sin fru.

 

Dansa med träben

Efter två grådaskiga men härliga veckor i Göteborg var jag tillbaka på Panzisjukhuset i går. Det var verkligen roligt och kongoleserna är underbara i sitt sätt att bemöta andra människor. Jag kom tillsammans med en förkylning och undvek därför att hälsa i hand. Det lyckades inte helt, om jag uttrycker det försiktigt.

När jag gick runt för att hälsa på de olika avdelningarna i SVS-projektet kom jag till en grupp som hade dansuppvisning. Det är att av de sätt vi använder för att få kvinnorna att tänka på något annat än det tråkiga, som de har varit med om. Med i dansen fanns också många barn från förskolan som finns på området. En grabb dansade så intensivt och jag blev fascinerad av honom.

Han kanske märkte det, för rätt som det var kom han och tog min hand och drog in mig i cirkeln och skulle ha mig till att dansa också. Det var befriande att han gjorde det. Alla (inklusive jag själv) tyckte att det var roligt och det blev många skratt. Jag gjorde mitt bästa och det säger inte så mycket. Det är inte så lätt att dansa med träben och för mig kändes det som att jag hade två.

Chauffören Kishi och jag poserar vid ambulansen. Det klarar jag något bättre än att dansa.

Vill du läsa mer om vad PMU är kan du klicka här.