Hur många vill lyssna?

Denis Mukwege har tillsammans med tre andra tilldelats Right Livelihood-priset 2013. Det som också kallas för det alternativa Nobelpriset. Jag satt snett bakom en kvinna på Panzi-sjukhuset, när nyheten kungjordes på morgongudstjänsten.

För att visa sin stora glädje så formade hon munnen till ett O, satte tungan i rörelse, tömde sina lungor och lät alla höra hur glad hon var. Och hon var inte ensam. Det var hundra kvinnor till, så ni kan tänka er hur det lät.

Dessutom applåderade hon på kongolesiskt manér.  Armarna lätt böjda med händerna i höjd med ansiktet och spretande fingrar. Det låter inte så mycket men ser effektfullt ut.

Jag vet inte om det var någon av kvinnorna som stirrade på mig och tyckte att jag uppförde mig konstigt. Jag satt nämligen still och applåderade på mitt sätt och tjöt inte ett dugg.

Det är svårt att förstå vidden av vad Mukwege betyder för att ge kvinnorna i Kongo en röst. I december i Stockholm ska han få tala å deras vägnar en gång till. Frågan hur många av världens makthavare som lyssnar till honom och låter ord bli handling. Han säger ibland att han är trött på priser och vill se mer handling.



Nabintu Mucheza arbetar arbetar på Panzi-sjukhuset och är en mycket energisk trummis i kören som sjunger vid morgongudstjänsterna. Hon som andra kvinnor gläds varje gång Mukwege uppmärksammans internationellt. "Jag kommer aldrig att sluta tacka dr Denis Muwege för allt vad han gör för oss kvinnor i Kongo", säger hon med ett leende. " Må Gud välsigna och beskydda honom."

Fel av mig

Tror ni inte att det i morse stod en gumma och högg i stubben!!! Det har inte alls givit upp som jag trodde. Jag häpnar.

Nu har kvinnorna gjort sitt

Jag skrev om en stor stubbe med rötter i förra inlägget och kvinnor som högg i den för att få ved. Nu har de huggit så mycket de kan och har givit upp. Omöjligt att veta hur många familjer som har fått mat genom deras insats.

Stubben ligger kvar på vägen. Ska bli intressant att se hur länge.

Utan kvinnor är det slut med Kongo

Sedan några dagar är vägen från centrum ut till sjukhuset delvis blockerad. Ett träd har rasar ner på vägen. Större den av stammen har någon tagit vara på, men stubben och rötterna ligger kvar. Stort som en personbil.

Varje morgon som jag åker förbi ser jag äldre kvinnor som hugger loss bitar för att kunna göra eld och laga mat till familjen. Små gummor med rynkiga ansikten. Små gummor som bär familjen på sina axlar.

När jag ser det tänker jag på Vera Miles. Hon kom som lärare och missionär till Belgiska Kongo på femtiotalet. Hon var en av min mammas väninnor och när Vera var i Sverige hälsade hon på hemma hos oss. Det var intressant för tioåringen att lyssna på deras samtal.

- Det är kvinnorna i Kongo som arbetar. Männen sitter på sin ända dagen lång, sa Vera en gång.

Naturligtvis överdrev hon, men det ligger mycket sanning i det. Det ser jag när jag åker förbi de huggande kvinnorna. Inte en gubbe i närheten.

Han kanske sitter hemma och tar igen sig.

Doldisen fick bort myggen

Panzisjukhuset är känt för sitt medicinska arbete, men här finns så mycket mer. En av sjukhusets doldisar är agronomen Evariste Katira. Han var en av du första som jag lärde känna, när jag kom hit för sex månader sedan. Vi råkade sitta bredvid varandra vid morgongudstjänsten och han hälsade så hjärtligt på den bleke nykomlingen.

Det är han som kan ta åt sig en stor del av äran för att sjukhuset ligger lummigt, för att det finns vackra blommor och för att myggen har så gott som försvunnit från området. När sjukhuset byggdes 1999 var halva tomten ett träsk.

- Här kunde man inte gå utan att sjunka ner, säger Evariste och tar mig med på en rundtur. Det var hemskt med mygg.  Vi planterade eukalyptusträd och dikade ut. Efter sex år var myggen borta.

Idag kan patienterna promenera i det som jag skulle vilja kalla Bukavus finaste park. Det har skett med små medel och envist arbete av Evariste. Mellan huskropparna finns välskötta gräsmattor och blomrabatter. Jag tänker mig att det måste bidra till patienternas tillfrisknande.

Evariste berättar med stolthet att han anställdes till och med tre månader innan sjukhuset invigdes. Han tillhör veteranerna på sjukhuset. Idag är han 65 år och ryggen kröker på honom efter allt arbete. Ur ögonen lyser stolthet. Det har jag lätt för att förstå.

Idag är han extra glad. Torrtiden är slut och det kommer att regna under nio månader.

- Snart ska jag klippa rosorna, säger han. Kanske nästa vecka.

Han ser nästan pojkaktig ut.

 

Tre minuter för sent

I morse kom jag tre minuter för sent till bilen som skulle köra mig från bostaden till sjukhuset. Chauffören tittade på mig och sa: "Jag trodde att jag hade missuppfattat tiden, eftersom du inte var på plats."

För mig  var det smått revolutionerande att höra honom säga så. En av de sjukdomar som Kongo lider av är nämligen den totala bristen på punktlighet. Det går igen på alla nivåer och det har ingenting med utbildningsnivå att göra. Ett möte börjar aldrig i tid, ofta en halvtimma för sent.

Men chauffören och jag har arbetat så mycket ihop att han har sett att det går att passa tider och att det underlättar arbetet.

Det kanske blir mitt lilla bidrag till utvecklingen av Kongo.

PS! Jag kan förstå om någon tycker att det är märkligt att jag inte kör bilen själv, men det tillåter inte säkerhetsföreskrifterna. Jag måste också alltid har minst 50 dollar på mig och en mobiltelefon.

Tur ska man ha

I går kväll satte jag mig tillrätta utanför huset. Tog fram datorn. Satte in modemet och försökte koppla upp mig mot Internet. Det gick! Försökte med Sveriges Radios hemsida. Det gick också!! Försökte få in Sportextra. Det gick också!!! Tur ska man ha.

Så fick även jag följa fotbollmatchen mellan Sverige och Kazakstan. Det var spännande. Då menar jag inte matchen utan om uppkopplingen skulle hålla. Det gjorde den utom under tio minuter.

I kväll ska jag försöka tala med min fru via Skype. Undrar om jag kan ha tur två dagar i rad?

Det är ingen ände

Det är ingen ände på allt rapportskrivande. Så kan jag tycka ibland bland papper och bakom datorskärmar. Samtidigt vet jag att utan rapportering finns det ingen kontroll på hur pengarna i "mitt" projekt används. Och kontroll vill alla ha. Särskilt jag.

Den här veckan har en kollega från PMU i Stockholm varit här som ett led i en omfattande delrapportering av projektet. Till min uppgifter hör då att se till att  hon får allt hon behöver. Det handlar om fakta, samtal med personal och besök i verksamheten. Men också frukost, middag och kvällsmat. Det ger möjlighet till att använda  eventuella talanger.

Fantastiska kvinnor

I morse var det extra uppåt på morgongudstjänsten på sjukhuset. Kören var i högform och kvinnorna sjöng, så jag tror att alla rycktes med. De gungade fram och tillbaka och eftersom skönhetsidealet här inte är detsamma som i Sverige, så var det mycket som gungade. Sådan värme och trygghet som de utstrålade i denna otrygga den av världen! Jag önskar att ni hade varit med.

Det är inte ofta som en kvinna får predika i denna patriarkaliska miljö, men i morse var det ett undantag. Hon som förestår köket fick denna dag mätta åhörarna inte med bönor och fisk utan med Guds Ord. En bra kombination.

Födelsedag

Panzisjukhuset har fyllt 14 år. Det firade vi varken med tårta eller ballonger. På morgongudstjänsten nämndes det med några får ord. Det var allt.

Det var den 1 september 1999 som den första patienten togs emot under enkla förhållanden. Idag har sjukhuset 450 bäddar och är ett allmänsjukhus med enheter för medicin, kirurgi, förlossning och barnsjukvård. Den här veckan håller en dialysavdelning på att ställas i ordning. Den enda i den här del av detta stora land.