Från en värld till en annan

Tidigt i morse lämnade jag Bukavu för att börja resan hem till Göteborg och semester. Det är som att gå från en värld till en annan. Då tänker jag inte på skillnaden mellan Kongo och Sverige. Jag tänker på Kongo och den lilla grannen Rwanda, där jag nu sitter på flygplatsen i Kigali.

Vid passkontrollen i Kongo vet man inte vem som arbetar där eller vem som tillhör ledighetskommittén. I Rwanda uniformerad och korrekt personal. I Kongo registrerar man mig i en skrivbok, i Rwanda är det datoriserat.

Taxin i Rwanda påminner starkt om en bil, i Kongo mer om ett bilvrak. Flyget går i tid, i Kongo får man vara glad om det går alls.

Vägarna i Rwanda är asfalterade och kantade med vägmärken. I Kongo har vägarna varken asfalt, kanter eller vägmärken.

Steget hem till Sverige blir inte så stor, när man först har varit i Rwanda. Snart tar jag det steget. Då blir det också uppehåll i mitt bloggande en månad.

Hur är det egentligen i Kongo? Del 3

Ett tredje svar på frågan hur det är i Kongo är att man måste vara beredd på att bli isolerad. Kriget kan komma närmare Bukavu. Igår intensifierades striderna i Goma, som ligger några timmar härifrån. Kommer de att öka idag och sprida sig till Bukavu? Det var den tanken jag somnade med igår.

I dag är det lugnt i Bukavu. Resan från centrum av staden ut till sjukhuset gick som vanligt och det var fullt med människor. Kommersen med bröd och bensin på plastflaskor var i full gång. Ett gott tecken.

Men det gäller att vara redo. Här är min checklista:

• Mobiltelefonerna har laddade batterier.
• Det finns kontantkort till den kongolesiska telefonen. Den svenska har abonnemang.
• Satelittelefonen är laddad. Används bara i nödsituationer.
• Veta var passet är.
• Han kontanter på sig.
• Ha ytterligare kontanter tillgängliga.
• Ha bunkrat vatten på toaletten och i köket.
• Extra mat i köket.
• Ha en väska med kläder etc. för snabb avförd.

Det är också ett svar på frågan.

Hur är det egentligen i Kongo? Del 2

Ett annat sätt att svar på frågan är hur det är i Kongo är att se på den ekonomiska utvecklingen. Det är vanskligt med statistik, men vad sägs om följande?

Jag föddes 1944. Om man sätter den ekonomiska nivån i Sverige det året till 100, så var den 10 i Kongo. Som nyfödd hade jag alltså det tio gånger bättre än en kongoles.

Under min levnad har det skett kraftig ekonomisk utveckling i Sverige och med samma sätt att mäta är nivån idag 1000. I Kongo har den däremot sjunkit till 9. Jag har det hundra gånger bättre.

Förvånad?

Notera dock att flera afrikanska ekonomier har utveckats starkt de senaste tio åren. Det är inte mörkt överallt i Afrika.

Hur är det egentligen i Kongo?

När jag får frågan om hur läget är i Kongo, kan jag svara från olika perspektiv. Ett är det som svenska ambassaden i huvudstaden Kinshasa har. Så här skriver den på sin hemsida.

Situationen för mänskliga rättigheter kännetecknas av godtyckliga frihetsberövanden, plundringar, utpressning, kidnappningar, tortyr, våldtäkter, stympningar och utomrättsliga avrättningar. Grova kränkningar drab­bar främst civilbefolkningen och situationen är allvarligast i de östra delarna av landet. Det humanitära läget är ytterst svårt, massiva folkomflyttningar sker kontinuerligt till följd av att säkerhetsläget är så instabilt.

I princip råder en närapå absolut straffrihet, med en avsaknad av fungerande statliga institutioner, korruption på alla nivåer, låg utbildningsnivå, säkerhetsproblem och svår fattigdom. Sedan ett antal år tillbaka innehar DR Kongo sista platsen på FN:s utvecklingsorgan UNDP:s så kallade ”Human Development Index”. (År 2013 delar man dock lägsta rankningen med Niger.)

Ett femtiotal rebellgrupper av både kongolesisk och utländsk härkomst opererar i östra DR Kongo och försörjer sig bland annat på illegal utvinning av mineraler, beskattning av civila och skogsavverkning. Landets nationella säkerhetsstyrkor, främst den nationella armén (FARDC), presidentgardet, säkerhetstjänsten (ANR) och polisen (PNC), är skyldiga till en stor andel av de allvarliga kränkningarna av mänskliga rättigheter och folk­rätten i stort. De övriga milisgrupperna som verkar på kongolesiskt territorium gör sig också skyldiga till grova övergrepp (såsom M23, hutumilisen FDLR, Herrens befrielsearmé LRA, ADF och diverse mai mai-grupperingar).

http://www.swedenabroad.com/sv-SE/Ambassader/Kinshasa/Om-oss/Ambassaden/

Riddare av Hederslegionen

Dennis Mukwege var sedan tidigare riddare av den franska Hederslegion. Detta för sitt arbete där han ger röst åt flickor och kvinnor. I går kom Valérie Trierweiler -  Frankrikes första dam som president Hollandes fru (eller vad hon är) kallas - till Panzi. Hon hade med sig den biträdande utrikesministern. De överlämnade till Mukwege den medalj som visar att han nu har stigit till officer i samma orden.

Ni förstår att jag rör mig i fina kretsar och ibland känner mig som en lantis.

Mukwege höll ett mycket starkt tal där han inte tvekade att tala klartext om att Kongos regering inte skyddar sina egna medborgare. Nu väntar jag på vad reaktionen blir från myndigheterna. Det är inte populärt med sanningssägare.

Jag måste erkänna att jag inte visste mycket om Hederslegionen. En tjuvtitt i Wikipedia hjälpte mig. Så här står det:

Hederslegionen (franska: Ordre national de la Légion d'honneur), är en fransk orden instiftad den 19 maj 1802 av Napoleon och är Frankrikes förnämsta statsorden. Den utdelas av Frankrikes president, som är ordens stormästare, genom dekret och på förslag från regeringen och ordens grand chancelier (storkansler).

Mukwege visar Panzi-sjukhuset för Frankrikes första dam.
I mitten hennes personliga livvakt.

Nu

Nu har jag lugnat mig.

Försökt att lugna ner mig

Jag har försökt att lugna ner mig efter ministerns besök på sjukhuset i torsdags. Det går sådär. Jag borde kunna det, eftersom jag vet hur många politiker här agerar. Men som sagt det tar sin tid.

När ministern hade åkt sin väg fick jag nämligen reda på att han hade delat ut pengar till olika personer!!! Både bland personal och patienter. Det gäller att göra sig populär.

Jag återkommer med rapport om när jag har lugnat mig helt.

Poänglöst

Panzisjukhuset har otroligt gott rykte. En del politiker vill gärna sola sig i den glansen för göra sig populära. Låt mig ge ett dagsfärskt exempel.

Kl 8.30 i morse fick personalen reda på att en minister från provinsregeringen skulle komma på besök kl 10 och att vi skulle vara redo att ta emot honom.

 Han kommer inte förrän kl 12, sa en av läkarna och skrattade. Hon hade fel. Han kom kl 13. Och han kom med ett enormt följe.

När detta skrivs är kl 15 och han är på väg att lämna. Det innebär att under fem timmar har sjukhuset gått på halv maskin. Det muttras mycket hos personalen och några poäng tror jag inte att han har fått.

Någon som är förvånad över att kongoleserna är trötta på sina politiker?

Kvar på sjukhuset

Sjuksköterskan som blev bortförd och misshandlad för två veckor sedan är kvar på sjukhuset. Jag vet inte hur det kommer att gå för henne den dag hon får lämna sjukhuset. Polisen (!?) är nämligen ute efter henne. Den här informationen lämnades idag till PMU i Stockholm om vad som har hänt. Ni får läsa mellan raderna för det är en del som inte kan sägas i dagsläget.

It seems that before Mrs FURAHA Lugumire, PTME service staff at Panzi Hospital, was first of all subject to death threats by text messages. Our sources indicate that she had received a total of 8 short messages sent.

 On June 19, about 8 p.m. when she was back from a party she was kidnapped by unknown people. And about this issue there is no result of conducted investigation.

Therefore, all day Friday youth from Panzi and the surroundings expressed how fed up they became of this situation by blocking the way and demanded to those who are tasked to work on security to use their powers to find a solution to all this insecurity and most of all find Furaha. It was a big tension!!!

At the same time, in solidarity with our colleague and her family, we all; Panzi Hospital staff has come together to set up actions as far as this situation was concerned. It came out that each worker sent 10 SMS to all people across the city, the province or the country explaining what happened to Furaha and that anyone who would find her to inform the family members or agents of the hospital (with phone numbers)

The big surprise is that the night of Friday to Saturday at midnight, she was found next to a house on construction not far from the Hospital, her hands tied with handcuffs on her back.

Brought to the Hospital by Ambulance, physicians who took care of her case found torture lesions not only from handcuffts abrasions. The handcuffs are indeed the police ones because they were opened by a key from a police officer.

 However, it is unfortunate that, the first structure to leap shamelessly was the POLICE. They sent a press release to discredit the victim. They described the kidnapping of an alleged kidnapping!

Furaha is still kept at the Hospital where she is taken care but also for her safety because the General of the Police is threatening her for arrestation.