Falsk räksmörgås

Om två veckor gör jag ett kort besök i Sverige och deltar i ett Kongomöte på pingströrelsens stora konferens Nyhem och fira midsommar och lite annat. Det är en hisnande tanke att de svenska församlingarna har arbetat i Kongo sedan 1921 och fortfarande gör det. Engagemanget har sett olika ut under denna tid, men hela tiden har det funnits där. Jag är glad över att vara en del i detta.

 

Jag har upptäckt att jag snålat för mycket med kaviaren. Av de två tuber jag hade med har jag bara gjort av med en halv. Därför blir det fest i kväll med falsk räksmörgås. Då lägger man kaviaren i små bågar, så att det ser ut som räkor.

 För att få lite avkoppling så tar jag ibland en promenad längs huvudgatan i Bukavu strax före sex, då det blir mörkt och man ska inte gå ute. Det är ett förfärligt väsen med tutande bilar och det irriterar mig. Jag fick för mig att det tutades extra just där jag gick. Inbillning? Nej, häften av bilarna är taxibilar och när de får se en viting som går till fots, så vill de gärna ha en kund. Alltså tutar de och jag försöker stänga öronen.

Och koppla av.

Lite motgång får man tåla

På mitt kontor har jag saknat en karta på väggen. Den skulle underlätta för besökare (och för mig) att förstå var projektet arbetar, varifrån de kvinnor kommer som söker sig till sjukhuset för att få hjälp och hur vägarna går. Det visade sig att det fanns en karta i en hylla på vår kommunikationsavdelning. Bra. Upp med den på väggen.

Jag visar det ganska stolt för personalchefen. Han tittar intresserad på din. Vips har han ritat en ring med kulspetspennar runt en av orterna. Det är inte populärt hos en gammal geografilärare. Kartor är nästan heliga och ska vårdas ömt. Men lite motgång får man tåla.

Jag är borta från kontoret två timmar. Väl tillbaka finner jag en målare som målar en del av taket. Nämligen där det har regnat in. Se tidigare blogg. Han är noggrann och omtänksam. För att skydda skrivaren har han täckt över den. Med min karta!!!

Lite mer motgång får man tåla.

Slaveri

- Det kallar jag institutionaliserat slaveri, sa chefsläkaren Denis Mukwege och det satte sig direkt på min hårddisk i hjärnan.

Konferensen på Panzi är avslutad. Mycket har sagts. Det mesta glöms. En del dokumenteras. Men det om slaveri kommer jag att minnas länge. Hoppas jag.

Mukwege berättade om alla kvinnor han träffar i sitt arbete. De har två tydliga fläckar på ryggen. En ständig påminnelse om alla bördor de burit sedan barndomen.

I Kongo släpar flickan hem ved medan pojken spelar fotboll. Hon får arbeta på åker och brodern får studera. Som gift lägger hon sig sist av alla sedan hon ordnat för man och barn. Hon ska stå till tjänst på olika sätt.

- Det kallar jag institutionaliserat slaveri, sa Mukwege och hela salen applåderade. Jag med. Men applåder räcker inte, tänkte jag.

Givarkonferens

I morgon börjar en givarkonferens på Panzi-sjukhuset. Från Sverige är PMU och Läkarmissionen representerade. Innan jag kom hit hade jag en uppfattning om storleken på sjukhuset. Den visade sig vara en kraftig underskattning och då tror jag att jag ändå är bland dem som är relativt välinformerade.

Det projekt som jag arbetar i är bara ett bland ett tiotal andra på sjukhuset. Visserligen det mest omfattande. Nu håller vi på att förebereda våra presentationer inför givarna. Spännande att se hur olika vi tänker: kongoleser och svenskar. Jag vill ha lite text och stora bilder på skärmen. De vill ha mycket text och små bilder.

Vi får se var vi landar, men huvudsaken är att vi landar mjukt.

Entreprenöriellt tänkande

Entreprenöriellt tänkande var ett av de senaste modeuttrycken i den svenska skolan, när jag lämnade den för två år sedan. Med det menas att eleverna i skolan ska lära sig att vara uppfinningsrika. Jag lyssnade vid ett tillfälle på en dragning av en entreprenöriell expert. Han hade vissa svårigheter att uttala ordet. Försök själv: e-n-t-r-e-p-r-e-n-ö-r-i-e-l-l.

Han fick frågan varför han som var så uppfinningsrik inte hade kommit på ett enklare ord för det som han var expert på. Det hade han inte något svar på. Jag tror att Pippi Långstrump skulle ha sagt ”hitte-påig” eller något ännu bättre.

I vilket fall som helst så är Bukavu fyllt av uppfinningsrika människor fast de inte har fått en minuts undervisning i entreprenöriellt tänkande. Under en kvällspromenad ser jag det vid första gathörn.

En man har ställt upp en generator och en pump på trottoaren och driver en gummiverkstad där. Jag får kliva ner på gatan. Bredvid honom står fem entreprenörer på en sträcka av kanske åtta meter och säljer bensin i flaskor. Var och med sin lilla bensinstation. Jag ökar takten och hoppas att ingen tänder en tändsticka. En pojke med hink på huvudet går förbi och säljer muffins eller vad det nu är. Att hinken inte ramlar av!

Det skulle skolminister Björklund (fp) se.

Apotek och ännu fler apotek

Jag har sällan sett så många apotek som jag gör här i Bukavu. Det verkar inte påverka folkhälsan i positiv riktning. Kongo har bland de sämsta värdena i världen.

I ett hus ligger fyra apotek precis intill varandra på en sträcka av 20 meter. Apoteksmarknaden är helt avreglerad. Där ligger Kongo före Sverige. Eller om det är efter. Vad säger minister Hägglund (kd).?

Inte en enda trafikolycka

Nu har det gått fem veckor sedan jag kom till Bukavu. Det har slagit mig hur intensiv och oorganiserad trafiken är. Bilar, lastbilar, motorcyklar, kärror och gående i en enda kompakt röra på dåliga (svagt utryck) gator och vägar. Trots detta har jag inte sett en enda olycka.

Jag uttryckte min förvåning till en av chaufförerna på sjukhuset. Han var inte förvånad. "Vi är tvungna att köra så sakta och vet att vi måste titta åt alla håll", sa han och skrattade som bara en kongoles kan.

"När det frågas i körkortsprovet var på vägen man ska köra, så blir det underkänt om man säger till vänster och underkänt om man säger till höger. Godkänt svar är: där det inte finns några hål i vägen", sa han och skrattade ännu mer.

Det fungerar tydligen.

Ingen Kristi himmelsfärds dag

I Kongo arbetar vi som vanligt idag. Här finns inte Kristi himmelsfärds dag i almanackan. Istället för helgdag den 7 maj har vi en den 17 maj. Då firas att tidigare presidenten Mubuto fick lämna makten och tvingades i landsflykt 1977 av rebelledaren Kabila.

Denne mördades senare av en livvakt och sonen Joseph tog över. Det är nu han som styr landet eller vad man ska kalla det. Styrning är en bristvara här på alla nivåer i samhället.

Även om det inte är helgdag, så är Kristi himmelsfärd ändå en realitet. Även i Kongo.

Förfärande statistik

När jag fick uppgifterna från statistikerna i projektet fastnade mina ögon på "129". Det var antalet kvinnor som hade kommit till oss under en månad sedan det hade blivit våldtagna. Ofattbart för mig.

Över hälften av dessa hade blivit våldtagna av beväpnade män i uniform. Antingen från någon av rebellrörelserna eller från landets egen armé. Alla är du grupper som säger de att de har till uppgift att skydda civilbefolkningen mot övergrupp.

Excelrutan med "129" stirrade jag länge på. Vad ska man tänka?

I sällskap med Livingstone och Stanley

En omtänksam människa gav mig inför uppdraget i Kongo boken "Mot Afrikas hjärta" av Martin Dugard. Den erbjöd en hyperintressant läsning om hur journalisten Henry Morton Stanley för 150 år sedan gör ett av tidernas scoop och lyckas ta sig fram till David Livingstone som hade varit spårlöst försvunnen under två år under sin jakt på Nilens källa.

De möts i "mörkaste Afrika" vid Tanganyikasjön. Livingstones teori är att sjön avvattnas norrut och att den är Nilens källa. De två tar sig fram till den flod som förbinder Tanganyikasjön med den längre norr ut liggande Kivusjön. Vilken besvikelse för Livingstone när han ser att floden flyter söder ut och inte åt norr som han hade tror.

Floden heter Ruzizifloden och är idag gräns mellan Rwanda och Kongo. Varje morgon på väg till jobbet ser jag ner i den vackar floddalen och ser hur vattnet rinner år "fel" håll. Det är svårt att inte tänka på Livingstone. Han är så långt borta, men ändå så nära.

Kör alltid i diket

Det slår aldrig fel. Chauffören kör ner i diket varenda gång. Precis varenda gång, när han kommer till ett speciellt ställe. Dessutom ser han nöjd ut.

Solen går upp klockan sex och det gör den året runt. Halv sju är vi några som hoppar in i bilen för att åka åtta kilometer till Panzisjukhuset. Varje stad har sin trafikkultur. Så också Bukavu. Trafiken flyter - om det är det den gör - som Semper barnvälling. Det vill säga den följer minsta motståndets lag. Fotgängare, kärror, bilar och lastbilar i enda smet. Underlaget är lera och ibland rester av en asfalterad vägbana. Bukavu har en gång varit en fin stad.

Jag skulle också ha kört ner i diket. Där är det nämligen jämnare än uppe på vägen!

Vem har sagt att det skulle vara lätt?

Projektet för att ge hjälp till kvinnor som har utsatts för sexuellt våld eller av andra skäl behöver särskild gynekologisk vård är dimensionerat för att ta emot 200 kvinnor i månaden under 2013. Alltså sammanlagt 2 400 kvinnor. Under april tog vi emot hela 266 kvinnor. Under januari till mars har det varit liknande antal. Det kommer naturligtvis inte att hålla i längden.

Vi är glada för varje kvinna som vi kan hjälpa, men det finns en budget som sätter gränser. Finns det pengar för 2400 räcker det inte till 3 000 hur mycket man än vill. Dessutom riskerar personalen att knäcka sig. Den arbetar under stor psykiskt tryck med kvinnor som många är traumatiserade.

Det är inte lätt att vara projektledare. Jag läste för trettio år sedan en bok av en missionär med den tänkvärda titeln "Vem har sagt att det skulle vara lätt?". Undrar just om jag kan få tag i den boken igen.