´Vad kan man inte bära på huvudet?

Varje morgon är en upplevelse för mig, när jag ska åka från bostaden i centrala Bukavu ut till sjukhuset. Det är åtta kilometer med upplevelser som får Lisebergs att blekna. Där kan man ibland se balanskonstnärer av olika slag på Stora Scenen, men de är ingenting. Jag försäkrar.

Jag har funderat en del över vad det är som gör att kongolesen så fort han eller hon ska bära något slänger upp det på huvudet. Något svar har jag inte kommit fram till.

Detta är jag mest imponerad över. På ett enda litet huvud har jag sett:

1.       Alla sätena till en minibuss.

2.       Två stora fåtöljer.

3.       Väggskåp (2 x 3 meter)

4.       Tresitssoffa.

5.       Tio skumgummimadrasser varav den understa hängde ner till naveln.
6.     Dubbelsäng, dock utan sängbotten

- Börja vid höger öra

- Börja vid höger öra. Det är så han säger, den trevlige fransmannen Rogers. Nu är han dock inte här vare sig för att han är trevlig eller är fransos. Nu är det allvar. Tyvärr.

För sex av Panzisjukhusets läkare är det första dagen i en kurs om grunderna i rättsmedicinsk fotografering. Under en dryg timma gör jag mig fri från det ibland ack så enformiga kontorsarbetet och följer med undervisningen.

Rogers som är från Physicians for Human Rights börjar med det elementära och han är en riktigt pedagogisk. Det gläder mig. Under mina är i Rwanda och Kongo har jag sett för mycket av dålig pedagogik både hos västerländska konsulter och hos välutbildade kongoleser. Det handlar om allt från för liten text på projektionsduken via entonig envägskombination till en undervisningsnivå som inte är anpassad efter deltagarna.

Han tar i beaktande att kongolesen i gemen har väldigt liten erfarenhet av att hantera en kamera. I den mån de har det, handlar det om att ta bilder i helfigur på stelt uppställda grupper där alla ser allvarliga ut.

Rogers talar om vikten av att hålla kameran still, att föra ner avtryckeren halvvägs så att kameran kan ställa in sig, att välja avstånd och vinkel, att ta hänsyn till varifrån ljuset kommer. Avsiktligt använder han kamera utan blixt.

Så kommer han in på den rättsmedicinska delen. Hur de ska dokumentera skadorna på en kvinna som har varit utsatt för sexuellt våld. Det är då han säger att de enligt internationell överenskommelse ska börja fotograferingen av kroppen framifrån vid höger öra och sedan gå medurs.

Fram till nu har det varit tecknade bilder i hans undervisning, men nu visar han verkliga bilder som tagits på sjukhuset. Jag överväger om jag ska stanna kvar i salen. Orkar jag? Läkarna diskuterar med honom om bilderna på ett bra sätt visar skadorna i underliver på kvinnan. För dem är det inte första gången de ser något sådant, men det är det för mig. Jag stannar kvar och på något sätt är jag glad att jag gör det. Det ger mig energi att fortsätta arbetet i projektet.

De sex läkarna i rummet är de första i hela Kongo som får en sådan här utbildning. Om den faller väl ut kommer Physicians for Human Rights att köra den i stor skala över hela landet. Det är naturligtvis ingen slump att organisationen har valt just Panzisjukhuset för pilotförsöket. Gissa om jag är stolt över att få vara med på ett hörn.

 

Jag är imponerad

I går lagade chauffören Paci växellådan på en av projektets bilar. Det fixade han med den äran. Först att få tag i rätt reservdel. I Bukavu kan man inte bara kliva in hos en återförsäljare och sedan gå ut med rätt del. Här gäller det att leta på alla möjlig och omöjliga ställen. Mest omöjliga.

Sedan gäller det att få dit delen. Paci hade ingen brygga att köra upp bilen på. Han och hans medhjälpare fick kravla på marken. Dessutom kom ett störtregn.

Men inga sura miner hos Paci. Jag beundrar honom.




Paci en kvart innan skyfallet kommer. Han vet redan vad som väntar honom. Nöjd ändå.

Ruzizifloden

Panzisjukhuset ligger bara någon kilometer från Ruzizifloden som rinner från Kivusjön till Tanganyikasjön. Det är den flod som David Livingstone hade hoppats skulle rinna i motsatt riktning för att passa med hans teori om var man skulle kunna hitta Nilens källa. Tyvärr för honom så upptäckte han att floden rann åt ”fel” håll. Idag utgör floden gräns mellan Kongo och Rwanda.

Jag frågade personalchefen i projektet om hur jag skulle kunna ta mig ner till floden. Han hade inte en aning om det, fast han sedan länge bor vid sjukhuset. ”Du kan inte gå dit ensam. Det är för brant”, sa han och skrattade åt mig.

Jag frågade projektets IT-kille och han trodde att Daniel, en av sjukhusets vakter, visste vägen. Visst Daniel var ledig för dagen och ville följa med mig. Det blev brantare och brantare. Till sist var vi tvungna att ge upp och vända. Men Daniel gav sig inte. Han ringde till en kille som är vice ordförande i Panziområdets ungdomsgrupp, 18-35 år.

Killen kom och tillsammans med Daniel gick vi en annan stig. Det var en mycket trevlig kille och det enda jag hade emot honom var att han envisades med att kalla den eländiga stig vi gick på för ”Flodavenyn”. Här och var hade någon vänlig människa gjort trappsteg och utan dem hade jag aldrig kommit ner. Det var brant. Mycket brant. Det kändes som det var närmare 90 grader än 45 grader, men det förstår jag att det inte var. Jag kom ner. Och upp också, efter två timmar. Priset blev rejäl träningsvärk.

Det var vackert vid floden, men jag noterade att på Rwandas sida av floden var alla bostäder borta och befolkningen förflyttad. Förmodar att det är för att man vill han en zon, som militären har kontroll och överblick av.

En påminnelse om hur välorganiserat Rwanda är. Och att man är beredd på allt.

Tillsammans med Daniel vid Ruzizifloden. På andra sidan ligger Rwanda. Hade länge drömt om att ta mig hit ner. Det var jobbigt, för att inte tala om hur jobbigt det var att gå upp igen. Jag fick plikta med två dygns träningsverk.

"Lilla snigel akta dig"

"Lilla snigel akta dig" är en gullig barnsång. Den kom jag att tänka på i går kväll. Fast jag travesterade till "Stora snigel skrämde mig".

Under en liten kvällspromenad hejdade jag mig i sista sekunden och lyckades låta bli att sätta ner högerfoten på något som låg på marken. Det blev några hjärtslag extra innan jag såg vad det var. En snigel.

En så stor snigel har jag aldrig sett. In efter kameran och iväg med ett mail till barnbarnen. Tänk gamla tiders missionärer som kunde berätta hem till Sverige om leoparder och hyenor! Jag har lyssnat till sådana. Så kommer jag med en snigel.

Plånboken har jag lagt dit som jämförelsen. Den är 9 cm.

Vad glad jag blir

Jag får vara med om mycket som gör mig glad. Till exempel i morse när jag kom till sjukhuset. Där stod 24 glada och förväntansfulla kvinnor, några med barn på ryggen. Ansiktena strålade när jag hälsade på dem. Nu var de färdigbehandlade och skulle åka hem. En del har varit hos oss två veckor och andra i flera månader. Nu är de färdigbehandlade.

Personalen i projektet har gjort ett bra jobb. Då tänker jag inte bara på den medicinska personalen utan också på socialassistenter, psykologer, kokerskor, städare, vedhuggare, tvättare och utbildare.

Jag hade velat ta en bild på kvinnorna och visa er, men det är inte möjligt. Sjukhuset kämpar en ibland ojämn kamp mot besökare som kommer för att se på verksamheten varav en del uppför sig som om de är på en djurpark. De vill ta bilder på patienterna och sedan publicera i olika sammanhang. Våra två journalister i projektet som följer med under besöken har det ibland inte lätt. De förklarar att kvinnorna har rätt till integritet och att det därför inte är tillåtet att ta bilder, där man kan identifiera en person.

Därför får ni bloggläsare inte någon bild, men på min näthinna har den etsat sig fast. Jag blir så glad.

Mukweges lärare

 

Två män håller på att anlägga en rabatt och en gräsmatta vid ett av nybyggena på sjukhuset. Jag rusar bara förbi och hälsar i farten på dem så där lite lagom pliktskyldigt och nonchalant, innan jag försvinner in till chefen för sjukhusets underhållsavdelning.

- Vet du vem du hälsade på där ute?, frågar han och tittar så där lite lurigt på mig.

- Nej, vem är det?

- Han heter Modeste och var Mukweges lärare på högstadiet.

Utan Mukwege hade Panzisjukhuset inte funnits. Det är jag säker på. Nu är det ett sjukhus med världsrykte, men vägen dit har varit lång och många har bidragit på olika sätt. Bland annat den gamle mannen som satt på huk i rabatten och som jag knappt noterade.

Det här är nästan ett scoop tänker jag. Nu kan jag få reda på hur Mukwege var i skolan. Dum som jag är, så är det den första frågan jag ställer. Det finns inte på kartan att han, den lille trädgårdsarbetaren, skulle fälla något omdöme om sin store chef, den världsberömde gynekologen. I alla fall inte till en ohyfsad europé som klampar på. Jag inser mitt misstag och frågar istället om hur det var i skolan på den tiden.

-  Det var bra. Det var i slutet på sextiotalet och då hade vi bara (!) fyrtio elever i klasserna och det fanns både skrivhäften och böcker till eleverna. Inte som nu att de måste köpa själva.

- Jag hade en blandad klass med både flickor och rektorn var en svenska som hette Majken.

Jag förstår att det handlar om Majken Bergman. En av du krutgummor som åkte till Kongo som missionärer på femtiotalet. Min fru och jag träffade Majken 1977 när vi kom ut första gången till Kongo. Hemma i bokhyllan har jag den bok som hon skrev om sitt händelserika liv och jag lovar att ta med den till Modeste.

- Vilket språk har hon skrivit den på?

Han ser besviken ut, när jag säger att den är på svenska, men jag tröstar honom med att det finns bilder i den. Bildspråket är fantastiskt, tänker jag.

Tänk om Modeste inte hade varit en lärare som tog vara på sina elevers förmågor? Var hade Mukwege då varit idag?

Det känns bättre

I veckan har M23 som är den största rebellgruppen i Kongo lagt ner vapnen. Inte för att man hade kommit på att det fanns bättre sätt än våld för att lösa landets problem, utan för att man inte orkade längre. Stödet utifrån hade dragits undan.

Gemene man i Bukavu jublar över detta och det smittar av sig även på mig. Det känns bättre nu, men samtidigt är det uppenbart att det är en mycket, mycket lång väg kvar till att det blir lugnt i östra Kongo. Ingen vet hur många rebellgrupper det finns. Uppgifterna varierar mellan tio och tjugo stycken.

Men som sagt, det känns ändå bättre.

Så kan man också mäta fattigdom

I morse när jag åkte till arbetet kom jag på ett nytt sätt att mäta hur utvecklat (eller fattigt) ett land är. Det hade regnat en stor del av gårdagen och natten. Det var när jag såg hur vattnet uppförde sig som jag fick min idé.

Ett vanligt men mycket trubbigt sätt att mäta hur rikt ett land är att ta bruttonationalprodukten och dividera med antalet invånare i landet. När Internationella Valutafonden mäter så kommer Qatar på första plats, Sverige på fjortonde plats och Kongo på sista plats (av 187).

Ett annat sätt att mäta är det som kallas ”Human Development Index” som förutom bruttonationalprodukt också väger in förväntad livslängd och utbildningsnivå. Då kommer Norge på första plats, Sverige på sjunde plats och Kongo på plats 176 (denna gång av 182).

Mitt sätt att mäta går ut på att se vad som händer när det regnar. I Göteborg rinner vattnet ner i brunnar vid gatukanten och livet fortsätter som vanligt. Någon enstaka gång blir det översvämning och GP har en bild på första sidan med en bil som står till hälften i vatten.

I Kongo blir det ofta översvämning. Jag ser hur det som kallas gator och vägar förvandlas till stora bäckar eller små floder. Hur vattnet rinner in i husen och lämnar lera efter sig. Hur människor trampar i leran när de ska ta sig fram.

Jag bor åtta kilometer från sjukhuset. Den vägen jag åker brukar guvernören skryta med att ”han har gjort i ordning”. Bukavu har kanske en miljon invånare och Panzi är en av stadsdelarna. Vägen ut till sjukhuset motsvarar närmast Dag Hammarskjöldsleden som går från centrala Göteborg till Västra Frölunda. Där går spårvagnar, bussar och bilar. De som förflyttar sig till fots är lätt räknade.

I morse såg jag människor balansera på decimeterbreda åsar vid sidan av vägen för att inte hamna i vattnet och leran. De gick i rad efter varandra: gamla tanter, medelålders män och flickor och pojkar. Vilken tröstlös syn!

Några få åkte bil. Däribland jag. Gissa hur det känns!

Jag såg en grabb på kanske fem år. Han hade strumpor och skor på fötterna. När han kom fram till ett ställe där han måste hoppa en meter tvekade han. Han stannade. Människor bakom trängde på. Ingen kunde gå förbi honom. Han måste hoppa. Han ville det inte, men gjorde det och hamnade rätt i leran. Jag såg hans förtvivlade ansiktsuttryck.

Han bor i ett land som ligger mycket långt ner på min lista ”Rain Consequence Index”.