 |
| Det har gått åt mycket karbonpapper - och tålamod. |
Det här är mitt åttiofjärde och sista inlägg på bloggen. Det känns också märkligt. Tack till dig som har läst den. Tekniken är fantastisk. När Helena och jag åkte till Kongo 1977 (som då hette Zaïre) rapporterade vi även då vad vi var med om. Det skedde genom brev till Smyrnakyrkan i Göteborg och det tog en till två veckor för brevet att komma fram. Sedan lästes det upp vid ett församlingsmöte eller publicerades i medlemstidningen Vår Tro efter kanske ytterligare en månad. Det gick långsamt och vi nådde en begränsad grupp. Med bloggen går det blixtsnabbt och vem som vill kan läsa. Håll med om att det är fantastiskt.
Det är mycket jag kommer att sakna från tiden på Panzisjukhuset. Framför allt människorna. Däremot inte byråkratin. En vanlig dag kunde jag få skriva min namnteckning ett hundratal gånger. Ja, det är sant. Innan jag kom till Panzi i april förra året, hade jag glömt bort att det finns något som heter karbonpapper. Det blev jag omgående påmind om att det gör. För varje utbetalning - om än på bara fem dollar - skulle jag skriva under ett dokument i tre exemplar. Då är det bra med karbonpapper.
Den tröga administrationen i Kongo kommer jag inte att sakna. Vad härligt det är med Internetbanken!!!
Som sagt tack för mig. Men du kan ändå följa med vad som händer i fortsättning på Panzisjukhuset och på PMU.
Läs om Panzisjukhuset genom att klicka här.
Läs om PMU genom att klicka här.
Läs om Smyrnakyrkan i Göteborg genom att klicka här.
