Dansa med träben

Efter två grådaskiga men härliga veckor i Göteborg var jag tillbaka på Panzisjukhuset i går. Det var verkligen roligt och kongoleserna är underbara i sitt sätt att bemöta andra människor. Jag kom tillsammans med en förkylning och undvek därför att hälsa i hand. Det lyckades inte helt, om jag uttrycker det försiktigt.

När jag gick runt för att hälsa på de olika avdelningarna i SVS-projektet kom jag till en grupp som hade dansuppvisning. Det är att av de sätt vi använder för att få kvinnorna att tänka på något annat än det tråkiga, som de har varit med om. Med i dansen fanns också många barn från förskolan som finns på området. En grabb dansade så intensivt och jag blev fascinerad av honom.

Han kanske märkte det, för rätt som det var kom han och tog min hand och drog in mig i cirkeln och skulle ha mig till att dansa också. Det var befriande att han gjorde det. Alla (inklusive jag själv) tyckte att det var roligt och det blev många skratt. Jag gjorde mitt bästa och det säger inte så mycket. Det är inte så lätt att dansa med träben och för mig kändes det som att jag hade två.

Chauffören Kishi och jag poserar vid ambulansen. Det klarar jag något bättre än att dansa.

Vill du läsa mer om vad PMU är kan du klicka här.