I söndags följde jag med en medarbetare till den kyrka
där han brukar fira gudstjänst. Det var varmt och högt tryck i sång och dans.
Inte min stil precis, men vad gör det? Ingenting.
Det som gör gudstjänsten minnesvärd för mig är vad som
hände efter den. Den enkla kyrkan ligger i det slumområde som omger sjukhuset.
Det var inte lätt att köra dit. Jag undviker att köra själv, men just den här
söndagen gjorde jag det. Det gick bra trots att husen låg tätt och att området
mellan dem var en kombination av stig och dike.
På hemvägen blev det tvärstopp, när jag var nästan framme
vid stora vägen. En lastbil hade lämpat av en lass sand mitt på ”gatan”. Ingen
plats att komma förbi på vänster sida. Ingen plats att komma förbi på höger
sida. Det enda jag kom mig för att göra var att klia mig i den obefintliga
kalufsen.
Det samlades villiga rådgivare runt bilen och alla hade samma
uppmaning: ”Kör!” De förstärkte uppmaningen med gester och glada miner. Jag
körde inte.
Några tog spadar och öste undan en del sand på ena sidan.
”Kör, nu då!” Då gjorde jag det och jag tror att jag höll andan, men det gick
bra. En Toyota Landcruiser klara mycket. Mer än vad jag tror.
Jag ångrar nästan att jag inte hade försökt direkt. Det kanske
hade gått. Men jag har ju lovat min fru att vara försiktig. Man ska hålla vad man
lovar. Särskilt sin fru.
