I går kunde jag inte ta mig till sjukhuset. Efter de häftiga regnen hade jord rasat ner på vägen och den var översvämmad. En lastbil satte sig fast i leran och sedan var det kört. Eller rättare sagt, så gick det inte att köra för någon. Det blev till att arbeta hemifrån.
Dessutom tog en grupp ungdomar sig för att gräva av vägen på ett ytterligare ställe i protest mot att myndigheterna inte gör något för att hålla ordning. Det tyckte jag var ett hälsotecken. Äntligen någon som reagerar. Det vanliga här är att människor tyst accepterar och fortsätter lida. Allra helst skulle jag önska en "Martin Luther King" eller "Mahatma Gandhi" för Kongo. En som kunde leda massorna i civil olydnad.
I måndags var problemet det omvända. Då gick det inte att köra från sjukhuset på eftermiddagen. Orsak: översvämmad väg. Vi var sju i bilen, fem kongoleser och två vitingar. Det blev till att kliva ur och traska i lera i 45 minuter. Vägen gick inte att gå på utan vi passerade genom slumkvarteren vid sidan av den.
Värst var halkan. Inte smutsen. Snömodd och plus två grader i Göteborg är inget mot detta, jag försäkrar. I nerförsbackarna kändes det som att åka löparskidor på blankis. Två för mig okända tjugoåringar kom och hjälpte mig. Jag höll en i varje hand och kände mig som min egen farfar.
En av killarna kunde lite engelska. Han sa: "Congo man. God man, Help old man!"
Svårt för mig att säga emot.
